En släkthistoria från ”Sörsia”

Gullik Viklund på ”Sörsia” i Nedansjö ansågs vara en rejäl karl. Han var min morfar.

Det var på Näset i Nordanede i Torps socken som allt började. Morfar föddes 1880, och levde sina första barndomsår där. Morfars mor Anna Lovisa Fransdotter Fransson, var född 1855 i Fliseryd, Kalmar län. Det sägs att hon var en mycket vacker kvinna. Hon blir änka dagen före lucia år 1883 när hennes man, morfars far, Mathias Wiklund, född 1844, från Näset. Backen Nr 1, Nordanede, går ner sig på isen, med häst och släde och drunknar. Morfar Gullik var då bara 3 år.

Året är alltså 1883 och den stackars Anna blir ensam med tre små barn.
Hon finner en ny livspartner i Olof Åkerman och 1894 flyttar de till Runsvik i Tuna socken. Morfar Gullik är då 14 år. Olof arbetar som trämasseperforerare på fabriken i Matfors. 1896 flyttar man igen, den här gången till Matfors. Samma år gifter sig Anna Fransdotter äntligen med Olof Åkerman. Morfar arbetar på fabriken i Matfors och är bl a med och bygger Matforsbron vid forsen.

I början av 1900-talet flyttar Gullik till sin syster Selina i Hemgraven i Nedansjö och tar jobb på fabriken. Där träffar han den 8 år yngre Augusta Matilda Lanner, som har rötter i Österbotten i Finland, och i Värmland. Tillsammans köper de torpet ”Hagelöta” (som senare byter namn till Granliden) på södra sidan av Ljungan. Torpet ligger högt intill den gamla vägen och har en bedårande utsikt över Nedansjö by och Stödesjön. Selina däremot, gift med Herman Langelius, son till landsfiskalen i Tuna, utvandrar 1913 med man och barn till USA där hon blir ”Queen of the kitchen” i sin alldeles egna restaurang i New York. Augustas bror Henning Lanner, som också bor i Hemgraven, utvandrar till Chicago under samma tid. Han återvänder så småningom på äldre till Nedansjö och bosätter sig i Kasernerna.

1909 föds Augustas och Gulliks första barn Gunhild och under loppet av 11 år får de ytterligare 4 barn. Bertil, Ingrid, Karin och Bengt.

Morfar Gullik fortsätter att arbeta på fabriken i Hemgraven, samtidigt som han sköter jordbruket och skogen på gården. Han får cancer i halsen av allt kreosot som finns i fabriken, men överlever fantastiskt nog för att vara på den tiden, tack vare att man opererar bort hans struphuvud. Det är så jag minns min morfar, med ett stort hål i halsen.

Naturligtvis hade de djur. Kor, höns och grisar. En rolig kommentar som mormor gav morfar, var den gång de köpte sin första gris. Han frågar henne om hon är säker på att hon verkligen klarar av att sköta grisen och den höggravida mormor svarar: ”-Du tror inte att jag kan klara av att sköta en gris, men göra mig på smällen, det kan du, och tro att jag kan sköta en unge” Nu var hon inte så tuff som det låter. Hon var en snäll och god människa. Självklart var det hårt arbete för de bägge, med jordbruk
många barn och morfars arbete på fabriken.

Morfar var starkt aktiv i arbetarrörelsen och Nedansjö arbetarkommun, där min mamma så småningom gick i hans fotspår. Det är här som mammas politiska bana börjar. Det var en stark tradition i familjen att kämpa för rättvisa, människovärde och lika villkor för alla människor oavsett om man var fattig eller rik.

Men vi backar ett steg. 1930 föds min mamma Marianne,. En liten ”sladdis” som ingen av de andra syskonen till en början ville veta av. De ville inte ens gå in och titta på den nyfödda ”ungen”. Som tur är gick det över och familjen blev starkt samanhållen så länge de levde.

Bertil Viklund, flyttar till Uppsala, blir ingenjör och bygger den stora kraftledningen (matarledningen) från Norrland till Stockholm. Tyvärr avlider Bertil i lymfcancer på 40-talet drygt 30 år gammal.

Gunhild Viklund, gifter sig med Erik Rudberg från Norrsidan. De bosätter sig i det då vita huset till höger om Bystugan. Hon blir hemmafru och de får två barn Lars-Erik och Lisbeth. Lars-Erik blev en duktig brottare och tävlade med stor framgång för Nedansjöklubben BK Granit. Tyvärr finns han inte längre i livet. Lisbeth bor i Hudiksvall.

Ingrid Viklund, gifter sig med Viktor Söderberg från Kvarnsveden och får en son Jan, som fortfarande bor kvar i Nedansjö. Ingrid och Viktor bosätter sig i huset bredvid taxiägaren Ivar Norgrens. Ingrid driver ett tag Café i Bystugan och arbetar också ibland i Konsumbutiken.

Karin Viklund, gifter sig med folkskoläraren Henry Larsson, som gör ett gästspel som lärare på Nedansjö skola. De flyttar senare till Stockholm och han tjänstgör i Tullinge folkskola till sin död. Karin flyttar sedan tillbaka till Sundsvall.

Bengt Viklund, gifter sig med sin Astrid Jonsson från Delsbo. De bosätter sig i Ljungaverk och får tre barn, Karin, Ingrid och Bertil. Karin och Ingrid bor i Hede i Härjedalen och Bertil utanför Furuvik. Bengt blir ingenjör som sin storebror och arbetar som linjemästare till sin död.

Mamma Marianne Viklund blir den som bor kvar på ”Sörsia”. Hon bor där med morfar och mormor. 1950 träffar hon Sundsvallspojken och min pappa Svante Bosk på en backhoppningstävling i Nedansjöbacken, där hon var funktionär och han tävlade. Hon hade sett en bild av honom i Dagbladet någon vecka innan och bestämt sig för att det var honom hon skulle gifta sig med, om hon någonsin får träffa honom, och tänk där står han i hoppbacken. Vilken tur för mig och min bror, för de får två barn, Inger, som är den som skriver och bor i Uppsala, och Torbjörn som bor i Timrå. Marianne Bosk ägnade med framgång, sitt liv åt politiken. Hon blir Sveriges första kvinnliga kommunalfullmäktigeordförande och är aktiv i det socialdemokratiska partiet under en stor del av hennes liv. Det är alltid de sociala frågorna som hon driver både i socialnämnd och landstingsfullmäktige.

1955 dör Gullik vid en trafikolycka nedanför Kasernerna. Morfar och jag, då 3 år, är de bästa vänner. Jag är med honom överallt och jag avgudar honom. Den här dagen åker vi spark över till stationen som då inhyser Postanstalten. Vi hämtar ut hans pension och på vägen tillbaka till Dammbron blir vi påkörda av en bil. Morfar kastar mig av sparken, ner i en snödriva, när han märker att bilen kommer mot oss, men blir själv illa träffad . Han räddade mitt liv. Åh morfar! Han avlider efter några dagar på Sundsvalls lasarett. Själv vaknar jag upp i famnen på en främmande farbror (som jag tror hette Karlsson i efternamn). Det är mitt allra första minne och vi är på väg till Lasarettet i Sundsvall. Han var så snäll med mig och om han läser det här jag vill tacka honom så oerhört mycket. Mitt nästa minne är att jag står i sjukhusfönstret och ser min mamma komma gående utanför. Min älskade mormor dör 1964 av ålderdom.

Ingen av Gullik och Augusta Viklunds barn finns längre kvar i livet. Bengt dör 57 år gammal, Gunhild dör 63 år gammal och mamma Marianne dör 66 år gammal. Ingrid är den som blir äldst. Hon och Karin dör samma år, 1992, 77 och 75 år gamla.

Egentligen har släkten ingen lång historia i Nedansjö, eftersom vi kom inflyttande i början av 1900-talet, men för vår släkt, vi som härstammar från Gullik och Augusta, för oss har det blivit hemma. Mina barn, som spenderat sina sommarlov hos sin mormor och morfar, känner samma sak.

Granliden finns kvar i släkten eftersom min pappa bor där. Så mycket glädje, sång och musik som det har funnits i det huset. Så mycket sammanhållning och gemenskap. Givetvis har vi också flera gånger upplevt stor sorg, men vi har alltid stöttat varandra. ”Vita gården” (som vi kallat Granliden) har givit oss alla en fast punkt i tillvaron. För mig har där funnits en lycklig och bekymmersfri barndom och skapat en fin grundtrygghet som varar livet ut.

Nedansjö kommer alltid att finnas i våra hjärtan, var än i världen vi befinner oss. Det är vår underbaraste plats på jorden.

2006-03-25 Inger Grotteblad, född Bosk, härstammande från Gullik Viklund, som gärna en annan gång vill berätta hur det var att växa upp i Nedansjö på 50- och 60-talet.

PS. Det var roligt att läsa Evert Johanssons berättelse om hur han träffat min mormor och morfar och att han kommer ihåg dem.