MINA ÅR I NEDANSJÖ 1922 – 1948 (och lite till)

Kapitel 1

Berättad av Evert Johansson ” Sörsia” Nedansjö ( Britt-Maries pappa,och Anders & Dan Eriksson morfar)

Mor Hilda 31år med Emanel famnen, Far Alfred 30år, Gunnar, Linnea, Lasse, Anna, Anton och farmor Anna Brita Johansson som också bodde hos oss.
Fotot är från 1920 så Emanuel, Jag Evert och Otto var inte födda ännu.

Det var den 9 juli 1922, och det är en varm söndag
Min blivande mor Hilda Rakel Johansson född Aronsson 1889 var född i Loböle. Hon håller på att med lie slå en hölägda på torpet i Nedansjö.
Nu känner hon en huggande smärta ryggen, det är något hon känner igen från tidigare barnafödande. Nu fick hon avbryta arbetet och gå in å göra sig klar för sjunde ungens ankomst. Hon var nu 33 år och kanske nu som tidigare sagt att nu får det vara sista, men inte tre år senare var det dags igen, då föddes min lillebror Otto.
Min far Karl Alfred Johansson född 1890, var nöjd, ännu en dräng.
Dom här stora barnkullarna var inget ovanligt på den tiden, men när man ser det med dagens ögon har, man svårt att förstå deras tankegång, men hur dom orkade, för det var ju bara arbete från tidiga morgon till sena kvällen.
Mitt tidigaste minne i livet var att jag satt vid en grind över landsvägen. På den tiden gick korna på skogen och beta. När det kom någon hästskjuts så kunde vi få en slant om vi öppnade grinden, men det var väl mina äldre bröder som skötte det. Enligt mina föräldrar tog dom bort den där grinden 1925, så då skulle jag ha varit 3 år. Det är otroligt att man minns en händelse för 80 år sedan, och nu kommer jag inte ihåg den som hände i går.
Några sådana tidiga minnen var när ett rådjur sprang förbi gården där hemma, och det var en mycket ovanlig händelse då. Det dröjde till jag var vuxen innan jag såg ett nästa gång. Ett annat sådant bagatellartat minne var när jag var inne, det var vinter, å kanske jag var sjuk. Det var svårt att hitta på något att göra, för några leksaker för innebruk hade vi inte. Men mamma kom på det, vi hade en sopskyffel av plåt men träet i handtaget var borta så spetsen som gått in i träet var ni böjd till en ögla och där knöt mamma ett snöre å då hade jag en släde, som jag kunde lasta på. Detta var en rolig leksak som jag minns än i dag. Jag undrar om nutidens barn minns efter 80 år när dom fick första dataspelet och vilken glädje det var.
Jag var väldigt blyg och det var jag långt upp i tonåren.
Korna som gick ute och betade fick sällskap av mig en söndag därför att det var främmande hos oss, och det saknades knappar i min byxgylf.
En sak som i dag kallas fobi, jag var rädd för att gå till gårdar där dom hade en stor nyckel som skulle vridas om, när man skulle öppna dörren.
För jag visste inte åt vilket håll jag skulle vrida
Mina föräldrar for aldrig till någon psykolog, så jag har fått lida hela livet av det. Nu finns det inga sådana dörrlås så nu går det bra
Min första julklapp minns jag mycket väl. Anna min stora syster hade arbete i stan och kom hem till jul med paket, det måste ha varit omkring 1929 – 30. Med stor spänning öppnade vi våra paket, och vi fick en nattskjorta av flanell, varm och skön. Men sedan skulle det provas, och i glädjen sprang vi omkring, å jag fastnade i skjortfållen med tårna, och for på huvudet in i den gamla trampsymaskinen så blodet sprutade över min fina nya skjorta. Såren i ansiktet hade jag hela julhelgen men nattskjortan varade i flera år.
En dag satt mamma och sydde på något av säckväv, som hon kantade med röda band, och när vi frågade vad det skulle bli så sa hon att det skulle bli en skolväska till Evert, när han nu skulle börja skolan. Hon brukade aldrig luras, så jag trodde att jag skulle måsta ha den, å jag som hade drömt om att få en ryggsäck. Det var med stor lättnad när jag såg henne hänga upp den på väggen, och talade om att där skulle vi ha vantar och strumpor. Det var ungefär den tiden som jag hörde radio första gången. Mamma och jag var till Augusta & Gullik Viklund som bodde en kilometer från oss, alltså närmaste granne. Dom hade radio med hörlurar men bara två, men jag fick låna lurarna och höra lite. Programmet handlade om när Kung Herodes gav order om att alla små barn i Jerusalem skulle avlivas, och det var för att han skulle vara säker på att han dödat Jesusbarnet. Redan då började våldet tränga in i hemmen och då från religiöst håll. Detta var så hemskt att mamma som eljest var en orädd kvinna, men nu var hon rädd när vi gick hem i mörkret. Men jag var inte rädd för jag hade ju mamma med mig. Att hon var rädd när vi gick hem det talade hon om långt senare.

Evert Johansson 2005