MINA ÅR I NEDANSJÖ 1922 – 1948 (och lite till)

Berättad av Evert Johansson ” Sörsia” Nedansjö ( Britt-Maries pappa,och Anders & Dan Eriksson morfar)

Kapitel 3

Varje sommar var det fest i en björk hage Hermanssons parken på andra sidan sjön, och med 25 eller 50 öre på fickan brukade vi få ta på oss skol-kläderna, och följa mamma och pappa dit.
Den här gången som jag skall berätta om, hade vi sett fram emot den här dagen länge. Emanuel och jag var klar i god tid, så vi sprang ner till sjön, och skulle vänta där. Men där låg vår flotte vi nyligen hade spikat ihop av timmer, det gjorde vi varje sommar. Nu kunde vi inte hålla oss utan tog en tur på den, och när vi hade fått upp farten så körde vi på en sten, och vi på huvudet i vattnet. På något sätt kom vi i land för jag hade ännu inte lärt mig simma. Nu började den tunga blöta vandringen hem. Vi mötte mamma och pappa, och att dela ut straff den här gången var nog lätt. Domen löd gå hem och ta av er och häng upp kläderna på tork.
Vi visste att det var ett år till nästa sommarfest, så där satt vi nu, och hörde musiken från festplatsen. Dom har inte kunnat göra på annat sätt för vi hade inga andra kläder. När vi var ovänner fick vi sitta i var vår ända av soffan, med order att vi skulle se varann i ögonen hela tiden, och då dröjde det inte så länge förrän vi började skratta, och blev vänner igen.
Gjorde vi nå hyss, då var pappa alltid åklagare och sa till mamma nu har han gjort så och så, då blev det hennes uppgift att sätta lämpligt straff.
Jag fick stryk en gång med äkta nytaget björkris på grund av att jag var tjurig. Gunnar hade hämtat en spade som jag skulle ha hämtat och då skulle jag tacka honom för det, men se det gjorde jag inte. Det var väl förtjänt till ingen skada. Kanske därför jag blev så snäll resten av livet.

Otto och jag lurade åklagaren och domaren en gång. Vi hade en Orsaspark som Anton nyligen köpt, och den hade Otto nere vid sjön, men när han skulle gå hem ville jag låna den men det fick jag inte utan han släpade den med sig uppför backen under det att jag tjatade så till sist gav han med sig. Jag förslog att han skulle släppa den på skaren ner till mig där nere på landsvägen. En enda hässjestolpe fanns och precis på den gick sparken och det blev bara skrot av den. Det blev ett snabbt möte om hur vi skulle klara det här. Förklaringen blev, att Otto blev kissnödig och ställde ifrån sig sparken och den gled iväg. Var vi inte smarta? Denna plan höll ända tills vi blev så stora att vi tordes tala om sanningen. Jag har inget minne av att vår uppväxt var tråkig på något sätt. Under första årens skollov, så var vi på sommaren mest nere vid sjön och badade och lekte.
Vi var också vid stranden och metade, ibland hade vi tändstickor och papper med oss, och när vi fick någon abborre eller mört så rensade vi, blötte papperet, sedan lade vi det i glöden, och när papperet brunnit upp var fisken klar att äta.

Far Alfred jobbade hela sitt liv i flottningen, utan att kunna simma.

Vy från Everts föräldrarhem över flottningen, fotot är taget senare (1950)

Att springa på stockarna i det stora timmermagasinet för att söka bräder var spännande, om vi skulle göra några fynd, å så var det förbjudet. Bräderna skulle vi bygga kojor av. Det är så att man ryser när man tänker på det nu. Om vi farit ner mellan stockarna har det nog varit svårt att komma upp igen. När vi blev äldre fick vi hjälpa till med slåttern, och den tyckte jag varade hela sommaren.

Hösten 1932 dog min syster Linnea i smittosamma hjärnhinne -inflammation 18 år gammal. En dispensär sköterska kom hem till oss klistrade igen dörrar och fönster och satte ut några burkar med något illaluktande rökelse, som skulle ta bort smittan, nu när jag skriver det här kan jag känna den där hemska lukten. Men hon kunde inte svara på var vi alla skulle bo medan detta verkade. Hon hade bara kommit ner på vägen då öppnade pappa och bar ut dom där burkarna. Trots att dom bara varit en kort tid, så tog det lång tid innanlukten gick bort.
Han tog en risk men vad skulle han göra Vi hade ingenstans att ta vägen samband med begravningen fick vi kostymer med kortbyxor och en krage av sjömans modell, vi var fin värre. Jag var bara 5 år när jag såg en som var död första gången, det var en son till Helmer och Lotta Bergström och han hette Melker och var lika gammal som jag. Det var brukligt på den tiden att dom hade minnesstund hemma, och då blev man inbjuden, det var Linnea som följde oss dit. Där fick vi höra att han skulle fara upp till himmelen, så nästa dag låg jag på rygg ute å skulle se när han for. Men han måste ha smitit i väg medan jag var in och åt mat, för jag såg han aldrig. Det kunde inte vara bra för små barn att vara med på sådant. Som vuxen var jag in i det där rummet många gånger och varje gång kom jag ihåg den där pojken.

1933 hände två saker som jag minns. Otto fick barnförlamning ( Polio) och blev inlagd på Epidemisjukhuset, men han hade tur och fick tillbaka rörelseförmågan.
Det andra var att vi fick elektricitet indraget i torpet , så nu kunde vi kasta alla osande fotogenlampor. Efter detta behövde vi inte stå och såga veden för hand, och inte dra trösken utan nu blev det motor.

Min morfar och mormor avled båda det här året, Oskar och Kristina Lundgren. Mormor levde några månader längre, hon hade överlevt tre gubbar, så det var krut i gumman. Jag tyckte att hon var väldigt gammal, men hon var ju bara 74 år, och själv är jag idag 83 år, och inte alls gammal.
När morfar begravdes fick vi vara med och då tror jag att det var första gången jag åkte buss. Vi fick äta god mat och det var ett festande hela dagen, men man hade ju bara en morfar så det blev bara en fest. När mormor dog tror jag inte att jag var med.
1935 gick jag ut folkskolan som det hette då, och efter det var det två terminer fortsättningsskola. Den handlade om bokföring, skogs och lantbruk. Det jag kan utöver det har livets hårda skola lärt mig. Någon konfirmation blev det inte för mig. Jag är också den ende i familjen som inte är döpt. Men jag förstår att dom inte hade tid att mitt i slåttern dra iväg ända till Stöde, för att få lite vatten på huvudet på ungen. Egentligen är jag en riktig hedning, men hittills har det ju gått bra, men jag får väl se hur det går med den sista resan, om det går uppåt eller neråt ?
Jag har ett minne från min uppväxt. Det var sensommar- kväll och mörkt, jag hade varit borta och kom hem, men det fanns ingen hemma. Jag blev rädd ”va ingen hemma” det hade jag inte varit med om förut. Jag var väl 13 – 14 år, mamma skulle väl i alla fall vara hemma. Dagen barn reagerar inte så, dom är nog mer förvånad om det är någon hemma.

Evert Johansson 2005