På gammalt sätt, det är nog något som dagens ungdom, och även ett stort antal medelålders människor i dag, bara har hört talas, men aldrig tagit del av. När man arbetade i skogen före 1950-talet, så var det bara handverktyg man hade att tillgå.
Man måste ha en timmersvans, ( stor sågsvans) eventuellt en bågsåg, en yxa för kvistning, en barkspade
samt
en timmerklave. Klaven såg ut som ett stort skjutmått, som mätte
en aln som längst. ( Aln= c;a 60 cm) Och tum för grovleken av stockarna.
(en tum = c:a 25 mm). Skulle man hugga s.k. meterved (kastved) så måste
man även ha en klyvyxa. Det fanns bestämmelser för hur mycket
vekare en stock fick bli, för varje aln den kunde bli längre. Föll
den för mycket fick man göra stocken kortare, för att behålla
kubikinnehållet så stort som möjligt, eftersom den alltid mättes
i toppänden.. Huggaren var ju intresserad av att göra stockarna så
korta som möjligt, om det var så att han hade betalt pr. st, för
den skulle ju barkas också, om det var fråga om en massabit. En
stock som var avsedd för att tillverka trämassa av, fick inte vara
vekare än 3 tum i toppänden. Toppen som blev över, fick användas
till s,k, kolved, tillsammans med lövträ, och annat som inte dugde
för massatillverkning. Kolveden skulle vara tre meter lång, och läggas
i kryss-res, som skulle vara 1,2 meter höga i krysset. När det gällde
massa ved och sågtimmer, fanns det även möjlighet för huggarna
att få betalt per kubikfot.(En fot =c:a 30 cm) Sågtimmer skulle
vara minst 6 tum i toppen, och även dessa stockar skulle barkas en bit
på toppänden, för att kunna märkas med ett huggmärke,
så att de så småningom hamna till rätt destination.
Så
var det fråga om transporter. Man gjorde inte så stora kalhyggen
(föryngringsytor) på den tiden, utan det var mest fråga om
gallring. Och då hade en skogvaktare med hjälpare märkt ut de
träd som skulle avverkas. Hästen var ju väldigt lämplig
som dragare vid sådan avverkning, och man hade ju inte något annat
att tillgå heller. Först skulle man köra ihop virket till en
s.k. lastbänk. Man försökte att få stockarna ligga på
en högre nivå, så att man sedan kunde rulla ned dem på
kälkdoningen. Då blev det lite lättare att lasta, för allt
skedde ju med handkraft. Sedan var det dags att köra till närmaste
avlägg, och det var ju då man hade fördel av att virket kunde
transporteras på flottleder. Man kunde alltså köra virket till
närmaste flottled. Om man kunde köra ner till ett större vattendrag,
som var isbelagt, så kunde man lägga upp en s.k. välta på
isen. Men när virket skulle flottas via de mindre vattendragen, så
måste man lägga upp virket på s.k. vältblatser, där
det gick att välta i timret i älven när det var dags för
flottning. På våren innan isarna på vattendragen släpper
sitt grepp, var det tid för nästa etapp. Nu skall allt timmer som
huggits under vintern tummas. Då kom en tjänsteman med skrivblock
och penna, han kallas för tummare helt enkelt, eller virkesmätare.
Han hade medhjälpare som hjälpte till att mäta längd och
grovlek på stockarna, och allt skrevs upp. Då viste man hur mycket
som tagits ut från respektive skiften, och då kan det eventuellt
vara tid för slutlön
När jag tänker på flottleder i det här sammanhanget, så
är det i första hand Hem-gravsån jag känner till. Det är
bara i dess nedre lopp som den kallas så, och den är ju inte längre
vad den har varit, för efter uppdämningen för Skallböle
kraftverk, så har en del av ån, blivet en del av Ljungan. Men det
är ju många tillflöden innan den hamnar i 
rännan. Men på den tiden hade man inte tillgång till någon
I.T -teknik, för att få kontakt. Nä det gick till så här:
Man hade s.k. Flottkojor (enkla 
skydd för vind och regn) på flera ställen efter ån, och
så hade man anställt s.k. flaggpojkar som satt vid dessa kojor och
signalerade uppför ån med en vit duk uppspänd på en stång.
Det var upphugget mellan varje koja så att det gick att se signalen. När
släppningsgubbarna såg signalen fick dom sluta att peta i mer timmer.
Men man förstår att det kunde i alla fall bli en ganska stor bröt
om det ville sig illa, När man hade lossat bröten och signalen togs
ner, fick man börja släppa ner timmer igen. Det var inte nådigt,
om dessa flaggpojkar var ouppmärksamma. Då kunde brötarna bli
extra stora.
Hemgravsån
-Lillån, hade säkert liksom andra strömmande vatten, varit till
stor nytta för bygden. Uppe i Nedansjöbodarna hade August Nordgren
en liten kraftstation med likström för eget behov. Det brukade vara
lite besvärligt på vintern när det ville frysa. Om det skulle
ha varit idag, skulle han nog fått betala skatt för egen energi
I
kvarnsveden hade Olle Johnsson en kvarn, och han malde säd som alla bönder
i Nedansjö behövde ha hjälp med. Det var ju även fråga
om att ränsa utsäde. (Bönderna brukade spara en fin bit av en
hövall, för att låta fröerna mogna, och kunde då
skördas på hösten. Men innan fröet kunde användas
som utsäde, så måste ogräsfröerna rensas bort.) Från
dammen fanns även en tub med en turbin, som drev en likströmsgenerator,
så han kunde leverera energi till många ortsbor, innan kraftstationen
i Hemgraven byggdes. Och så hade han ett cirkelsågverk så
att han kunde såga husbehovsvirke till kunderna. Och jag kan tänka
mig, att det vid tidigare tillfällen, även har funnits linskäktar
och liknande utrustning, som drivits av vattenkraften i Lillån.