Minnen av Missionshuset

Katarina Dahlèn  1855 -1940

Namnet Dahlén förekom första gången i Nedansjö år 1879.  Min farfar, Olof-Adolf, och min farmor, Katarina, allmänt känd under namnet “Dahléns Kajsa”, flyttade då till byn från Vattjom.  Min far Gustaf var då endast 1 månad gammal. Eftersom farmor efter barnsbörden   fortfarande var “oren” i biblisk mening dröjde det en tid innan hon fick återinträda i kyrkans hägn.  Hon blev därför med andra ord kyrktagen, d.v.s. hon fick stå och vänta vid ingången till kyrkan medan dåvarande prästen i Stöde löste henne från sin orenhet genom att från predikstolen  läsa påbjuden bibeltext.  Först när denna akt var över fick hon gå fram och sätta sig bredvid sin make igen.  Denna rit var stadgad i den dåvarande kyrkoförordning.  Seden levde sedan kvar i rätt många år, särskilt i södra Sverige. Om denna speciella bibeltext finns kvar än i dag i den nya bibelöversättningen känner jag inte till.

 

Efter min far föddes ytterligare fyra barn, men endast min far och den yngsta systern, Wilhelmina, stannade kvar i Nedansjö som vuxna.  Dock avled Wilhelmina endast 23 år gammal efter ett tragiskt levnadsöde som jag tidigare har skrivit om. Min farmor ärvde jordbruk på södra sidan som makarna drev en kort tid.  Till detta jordbruk hörde också skog som de ganska snart mer eller mindre tvingades att sälja då marken skulle användas till det som enligt planerna skulle bli ett av landets största järnverk men som rådande konjukturer satte stopp för ganska snart.  Kanske var detta anledningen till att Olof-Adolf och Katarina med familj då förvärvade det som sedermera skulle bli känt som “Mattssons”, alltså Katarina och Axel Mattssons jordbruk, vilket var beläget på vägen ner till Nedansjö anhalt.  En son i detta hus var ju för övrigt Sven Mattsson, som skrivit en intressant berättelse om Nedansjö här ovanför.

 

Tyvärr led min farfar av en besvärlig astma och var allergisk mot hö, så därför måste de avhända sig även detta jordbruk redan 1912 för att flytta till den gård, som fortfarande ligger granne med nuvarande Bygdegården (f.d. Missionshuset) fast numera något utbyggd.

 

 En stor del av min släkt har alltsedan 1840-talet varit engagerad i frikyrkorörelsen. I början av 1900-talet fanns samfundet De Ungas Förbund och det blev därför naturligt för dem att bli medlemmar där. Verksamheten i Missionshuset var på den tiden mycket livlig. Nästan varje söndag förrättades gudstjänst klockan 11. Farmor Kajsa tjänstgjorde i många år som vaktmästarinna och hade alltid sin plats vid den stora kaminen för att lätt kunna stoppa in ett vedträd då och då när det så behövdes.  Farfar och hans bröder deltog i unga år i en manskör som ofta medverkade i skilda sammanhang.

 

 

 

 

Många år senare var det naturligt även för mig och mina syskon att engagera oss i den s.k. Juniorföreningen som då i första hand leddes av Jenny Eriksson och pastor Nilsson i Stöde.  Jag blev redan som 12-åring något av en organist på våra träffar och även min syster Vega.  Ibland hade jag också med mig mitt dragspel och Vega sin gitarr när vi uppträdde med duettsång.

 

Söndagsskolan, som min far ledde under flera decennier, var nästan ett måste för många av oss elever som gick i den vanliga skolan.  Jag gissar att den än i dag finns många äldre Nedansjöbor som har gått där. Det blev med andra ord nästan skola 7 dagar i veckan. Bland lärarna fanns bland annat farbror Sundman och min far. Varje söndag fick vi en bibelvers i läxa som vi skulle kunna utantill  till nästkommande söndag. Vi hade en speciell sångbok som innehöll lätta psalmer och sånger. Sångboken hette “Söndagsskolans sångbok”. Ett tag var vi väl sex syskon som samtidigt gick i både den vanliga skolan och söndagsskolan. Och hade man varit flitig under terminen och hade lärt sig sin läxa fick man vid söndagsskolefesten “Barnens Vän”, som bestod av årets tidningar med samma namn fast inbunden i form av en bok. Två av dessa har jag fortfarande kvar i min ägo.  En liten orättvisa som jag redan vid den tiden upptäckte var, att vi, som var flera syskon, fick endast en av oss denna bok vid avslutningen medan de som inte hade några syskon fick boken varje år.  Men det var naturligtvis en ekonomisk fråga.

 

Varje söndag skulle vi ha med oss en slant, en tvåöring eller femöring, som man skulle stoppa i kollektbössan som hade formen av en liten negerpojke.  Lade man i en tvåörig fick man bara en liten nick tillbaka medan en femöring gjorde att pojken bockade djupt.  Mig veterligen strejkade jag medvetet bara en söndag under de 7 år jag gick i söndagsskolan.  Och anledningen till detta var att det just den söndagen skulle en spännande backtävling äga rum i Nedansjöbacken, som var belägen på norra sidan om Borgberget samtidigt som söndagsskolan började, alltså kl. 13.  Favorit denna söndag var, om jag minns rätt, Birger Ruud - norsk flykting - och naturligtvis också Rolf Runsvik,  som jag tror innehade backrekordet en tid.   Rolf betraktades som ortens bäste backhoppare.  Men min far sade aldrig något om att han saknade mig just den söndagen.

  

 

 

Clas  Maja  Vega  Tage och Elsa         År  1944

Oscar med fru Miriam med sonen Hans

Selma och Gustav med sonen Berthil med dragspelet

 

En populär form av samling i Missionshuset var vad man kallade symöten.  De var minst sagt välbesökta.  Folk som annars vanligtvis inte var kyrksamma i Missionshuset var då på plats - både män och kvinnor, unga som gamla.   Kanske berodde detta på att nöjeslivet i byn vid den tiden var begränsat. Det fanns ju ingen TV och radion hade ju bara en kanal. Alla hade väl inte något för händer på symötet, t.ex. stickning eller virkning, utan de kom säkert mer för den enkla underhållning som bjöds.  Den gick oftast i mycket lättsam stil.  Lokalen var för det mesta fylld till sista plats liksom som den årliga söndagsskolefesten alltid var. Ibland medverkade rikskända sångare som bröderna Axel och Thure Byström men även andra lokala förmågor förekom. Någon läste en berättelse ur en bok eller sjöng. Moster Jenny (moster till mina äldsta syskon) trakterade alltid den stora orgeln. Vega och jag medverkade rätt regelbundet också här och titt som tätt bytte vi instrument med varandra så att Vega tog dragspelet och jag gitarren. Men även andra kunde uppträda, t.ex. Bertil Hellman med sin gitarr. Jag minns med glädje tillbaka på den tiden.

 

Intrycken och minnena från ungdomstiden sitter ofta kvar väldigt starkt.  Därför hoppas jag få återkomma med andra minnen bl.a. från min fars verksamhet som skomakare och skofabrikör och kanske av att vara född i en familj som skulle kunnat bestå av hela 16 syskon vid ett senare tillfälle.

 

Berthil Dahlén