Fortsättning på berättelse från Selånger av Erik Ragnar Eriksson

1929 -1931

Våren 1929 avslutade jag 6:e klass i folkskolan. Då hade vi flyttat in i Jonssons stuga så nu blev det till att söka sig något jobb. Vi, Pelle och jag Erik, fick jobb med att hugga ved åt en bonde uti beteshagen. Pelle hade varit med pappa om vintern för att hjälpa honom och för att lära sig att fälla träd. Vi gjorde en väldig hög med färdig ved, vi fick inga pengar men bonden hade lämnat några kronor i affären ifall Mamma ville köpa något. Vi fick också jobb hos en bonde i Bergdalen, det var så kallad hackslått som skulle skäras med lie och sedan räfsas att torka och däreftr bäras in i ladan. Då var vi i juli månad och jag blev 14 år och Pelle 17 år.
Jobbet fortsatte med dikesgrävning. Det var en liten vattensamling som skulle dikas ut. Pelle skar med spaden torvor som jag drog upp med en klo på långt skaft. Det var ett väldigt tungt jobb men det blev färdigt och till belåtenhet.

Nu var det såhär att Pelle och jag blivit bekanta med en man vid namn Svensson. Han hade tillsammans med sin familj flyttat in i vårt förra hus. Vi tre åkte på något vis till Ängom i Matfors för att hugga timmer och ved. Vi bodde i en koja tillhörande Skönviks Bolag. Det var tungt och ovanligt jobb för en fjortonåring men det blev ju någta stockar varje dag. Vi blev kvar där till någon vecka före julen 1929. Svensson grejade häst och kärra till hemfärden Just som vi kom förbi skolan hemma i Nedansjö fick jag höra: ”fortsättningsskolan börjar i morgon Erik!”
Fortsättningsskolan det var en kurs som pågick under det att de andra barnen hade jullov. Man hade ju förstås tänkt på att skolka men kursen var faktiskt ett av det bästa som hänt mig. Vår skollärare ordnade även en kurs i räkning och lättare matematik som kvällskurs nere på Bystugan 1930.

Pappa var i Kristinehamn, jag mins inte om han kom hem till jul, men efter jul blev det ju nytt år 1930 och vi fick börja jobba i skogen igen med timmerhuggning. Svensson skulle köra det huggna timret ner till sjön, Avverkningen var belägen söder om Ljungan och Stödesjön. Där skulle vi bo i en koja som för ovanlighetens skull var timrad av täljda stockar. Vi startade i början av januari när isen på sjön blivit hållbar. Pelle och jag (Erik) som bodde i kojan gick hem efter proviant varje lördagskväll. (Det bodde några till i kojan men det berör inte min berättelse.).
Jobbet räckte till fram i mars och jag kommer ihåg en lördag då Svensson kom och sade att han ville köra ett extra lass: ”så ni pojkar får inte gå hem förrän ni huggit ett lass till”, provianten var slut och vi var väldigt hungriga men det fanns allt en påse havregryn på hyllan. Vi tog potatisgrytan och hällde i vatten och havregryn och värmde upp och sedan åt vi detta och gick ut och högg ett lass så körare Svensson blev nöjd. Det dröjde länge innan vi kunde äta havregryn nästa gång.

Pelle var alltid bas för basset och jag mins särskilt en kväll. Det var så att en något äldre kille också bodde med oss. Jag var yngst i gänget och hade roligt åt att retas lite smått med den äldre. En kväll brottade han ner mig på golvet och skrek att nu tar jag kniven. Då skulle ni se en som var kvick, det var Pelle förstås. Efter det fick den killen inte bo med oss längre, vem det var kan göra detsamma men jag Erik fick en tankeställare att aldrig retas med någon!!

Nu var det så att det fanns fler som jobbade med avverkningar och bodde i kojan lite då och då. Fram på vårvintern blev vi ensamma Pelle och jag. Jag minns att vi vaknade en natt av ett väldigt dunder och vi trodde att köraren kommit upp på kojbacken. Vi rusade upp och slängde upp kojdörren och tittade ut. Vi kände hur marken darrade och dundret avtog mer och mer, det var nog en riktig jordbävning, året var 1930.
Det var fortfarande 1930 och vi hade jobb i skogen, även nu på södra sidan av Ljungan Vi hade fått en båt av flottningsföreningen så vi rodde morgon och kväll. Vi jobbade åt Skönviks bolag. Att ro över älven var inte så kul alla gånger, sjön låg ju full med timmer och i släppningen kunde det bli trångt ibland, det var allt timmer som släpptes och därtill stark ström. En gång hamnade vi ända nere på en ö men då hade vi en ovan roddare.

Nu ska jag berätta en saga; det var en helt vanlig dag, jag ropade till Pelle och frågade om vi skulle göra kväll nu och svaret blev ”ja”. Jag ropade en gång till men då fick jag inget svar, jag gick upp en bit där han höll till men han fanns inte där. Jag sökte länge men han var borta. Jag måste hem men vad skulle mamma säga. Hon tvingade mig att gå tillbaka, ro över igen och gå upp och leta, mamma följde med men vi hittade ingen Pelle. Det var bara att ro över älven igen och gå hem, då hade jag rott över älven tre gånger men man var ju stora karln på 15 år så det gick ju bra. Pelle kom hem vid tiotiden på kvällen, han hade varit till Loböle där vi hade flera kusiner. Dagen efter jobbade vi som vanligt igen och den lilla sommaravverkningen blev färdig.

Vi funderade på att börja högre upp vid Attmarsgränsen. Det blev alldeles för långt att gå hem varje dag så vi byggde en liten koja. Vi delade upp skiftet i tre delar så nu var det bara att sätta igång att hugga. Helt plötsligt kom det en farbror och hälsade på oss och han ville att vi skulle gå över till Attmarssidan av gränsen och hugga 100 stockar åt honom och det gjorde vi gärna för han hade så fina träd. Efter det fortsatte vi som vanligt. När det blev lördag afton rodde vi över älven som vanligt förstås och gingo hem. Måndag var vi tillbaka igen men då såg allt annorlunda ut. Det var några andra huggare som huggit av de bästa bitarna i den finaste skogen, tvärs genom hela skiftet och vi tyckte nog att det var simpelt gjort mot oss, vi var ju förstås bara smågrabbar. Vi plockade ihop våra verktyg och gick därifrån.

Nu blev det höst och förjulsvinter samt uppehåll med skogsjobb ett tag. Frågan var vad vi nu skulle göra. Det var så att pappa hade rätt mycket borstar av alla slag som han gjort under ferierna och dessa tänkte vi försöka sälja. Vi hade varsin sparkstötting och på dessa en stor kartong där vi lastade ner alla borstarna. Vi tog sparkarna på tåget och åkte till Torpshammar. Därifrån går en väg upp till Holm, en riktig turistväg vill jag säga med många vackra små sjöar som bildats längs Gimån. Ån som numera ger sitt vatten till det stora kraftverket Grönsta. Just där började vår nasare-resa.

Dragande våra sparkstöttingar hälsade vi på i alla gårdar och frågade vackert om de ville köpa någon borste eller så. Ja nog ville de köpa, en ny sop skulle ju vara bra, men vi har ju inga pengar, det var 1930-talets bistra verklighet. Just i den stilen gick affärerna hela vägen upp till Gimåfors, vi hade inte lyckats sälja något. Det började skymma och vi undrade var vi skulle bo under natten. Vi kom fram till en villa där det såg lite mer välbärgat ut, det var skogvaktarens bostad. Jag minns inte om de köpte något men de var så bussiga att vi fick ett rum att i sova hos dem under natten. För dett fick de någon borste som passade. Jag kan tänka mig att vi fick lite mat också innan vi startade upp mot Sandnäset.

Nu höll den lilla snö som fanns på att tina bort ooch på Holmvägen ner till Sjöändan pågick ett vägbygge så där var det bara mest grus. Således blev det ett vansinnigt tungt jobb att få med sig sparkarna med lass på men vi kom ner till Sjöändan innan det blev mörkt. Det blev värre sedan –. Pelle visste hur man skulle ta sig fram till Hullsjön, man skulle gå efter telefonledningen så vi startade med detta. Det gick lättare nu att dra sparkarna, det fanns lite snö på marken men det var också gräs, stubbar, buskar och en stor sjö som heter Navaren. Isen höll inte för att gå över så vi fick traska omkring alla vikar och uddar. Jag sparkade hål på isen en gång men då sa Pelle att vi måste gå omkring. Vi gick och gick, det hade blivit månljust så vi såg rätt bra, Vi började bli rätt så trötta nu och sjön var stor och vi skulle till sjöns andra sida för där skulle byn Hullsjön ligga.

Så småningom kom vi till ett änge med en liten lada. Jag minns att jag lade mig uppepå kartongen och så sade jag såhär: ”Jag går inte längre nu, vi får väl dö här”. När vi vilat en stund såg vi att det gick ett kälkspår till ladan och då kunde det väl inte vara så långt till någon bebyggelse. Plötsligt tändes en lampa ovanför backkrönet och då förstod vi att det fanns en gård där uppe och vi ville ju träffa någon människa innan de gick till sängs för natten. Vi fick komma in och Pelle talade om hur det var, jag var så slut att jag började yra om kaffe. Jag såg tre människor och en stor kökssoffa. Jag satte mig på soffan men rasade omkull, jag lade armen över sidostödet för att kunna hålla mig upprätt, allt medan de tre som var i rummet pratade med Pelle. Jag hörde någon som sade: ”kom nu pojkar så skall jag visa var ni skall sova i natt”. Vi gick ut och sedan in i det rätta huset, mangårdsbyggnaden. I ett rum på övre planet stod en säng bäddad, klar för två. Vi vaknade vid niotiden dagen efter och sedan vi tackat för vänligheten och förärade dem några borstar som passade, därefter tog vi vägen direkt till Stöde och tåget hem.

Nu var handelsresan avklarad och vi kan skriva julhelg och nytt år och vår 1931. Pelle tyckte nog att det blev lite trångt hemma så han tog ett jobb som dräng hos Berglunds i Selånger. Den våren kom pappa hem från blindskolan och hade verkstad i den stugan som vi bott i förut och jag var med honom mycket där men det får bli en annan historia.

Nu var det Pelle det skulle handla om. Det var så att några kloka gubbar hade räknat ut att en träförädlingsfabrik skulle ge jobb till Nedansjöbyns ungdomar. Det skulle tillverkas leksaker och det började bra och det gick bra. Försäljare behövdes och sådana fick anställning omedelbart. Det fanns en stor bondgård som stod totalt tom och där inreddes snickeri och målningsverkstad. Alla som kunde köpa en aktie för 1000 kronor fick ju jobb förstås. Nu blev det så att alla större och mindre bönders pojkar fingo jobb men Pelle hade inga fäder som kunde satsa så mycket men han hittade två snälla gubbar som gick i borgen så att han fick låna det som behövdes och erhöll arbete även han.

Pelle hade avslutat drängjobbet och flyttat hem till Nedansjö igen. Han hyrde en liten lägenhet strax intill affären. Pelles nya jobb bestod i att packa order och sända till kunderna. På middagsrasten cyklade han hem till oss för att äta. Det var flera pojkar som gjorde likadant och for hem till sitt och hade bråttom förstås och en gång hände detta; Pelle och en annan kille krockade i brantaste backen och Pelle fick värsta smällen för den andra hade utförslöpa. Pelle fick hjärnskakning, jag minns inte hur, men han kom till sjukhuset på något vis. Efter någon dag var allt som vanligt igen. Det blev så mycket jobb på denna träförädlingsfabrik därför att försäljarna lyckades så bra, så bra att de fick anställa extra jobbare i målareverkstaden så även jag, Erik, fick jobb före jul 1933.

Säg någon lycka som varar beständigt, helt plötsligt skulle företaget säljas till Emil Eriksson i Stöde. Verksamheten flyttades helt till Stöde för där fanns lämplig lokal. Nu skulle man tillverka fönster och dörrar. De äldsta pojkarna i laget skaffade motorcyklar och fick fortsätta att jobba hos Emil Eriksson men alla de andra blev det inte så roligt för.

Pelle och jag hade ju jobbat så mycket i skogen för Skönviks bolag tidigare att nu blev Pelle erbjuden ett jobb med att stämpla skog. Det var ju toppen att få komma ut i friska luften men det var något som krånglade. Han blev så ovanligt törstig och kraftlös och efter flera besök hos doktorn, som inte kunde förstå vad han led utav för fel, beslöt han sig för att åka till sjukhuset i stan och där blev han kvar. Läkaren sade att han var så dålig att han skulle inte kunna leva många dagar till. Det var vad vi i vanligt tal kallar sockersjuka. Det var väldigt besvärligt, han måste ta insulin två gånger om dagen från början och sedan en gång om dagen. Han lärde sig hur man skulle göra och klarade av allt själv. Pelle blev duktig på att sköta sig, han klarade av att hantera insulinsprutan i alla lägen. Han fick några återfall i början men så småningom blev han riktigt bra men insulinet måste han fortsätta med hela sitt liv.

Nu uppstod frågan; var finns ett lämpligt jobb? Leksaksfabriken var borta nu och skogsjobbet likaså men Pelle funderade på en egen verkstad. Han höll just på att konstruera en snickeri-slipmaskin samt en bandsåg. Dessa grejer fick han ställa upp i en bod som rymde byns brandspruta samt hästvagn avsedd för sista resan. I denna bod fanns ingen elkraft men Pelle fixade en anordning som man kunde dra runt med en stång. Jag brukade hjälpa honom med det om jag var hemma och då fick vi fart på slipmaskinen. Han kunde då färdigställa en gammal order och sända den dit den skulle.

Det fanns en gård med en liten lägenhet samt en ganska långsmal uthusbod (det var Dahléns gamla hem). Där blev det så att Pelle startade en liten snickeriverkstad och kunde bo i lägenheten. Hur det blev sedan kan jag inte skriva så mycket om för jag var borta från byn en ganska lång tid och det var Pelle också. Han var i Dalarna, Hassela och även i Ångermanland. Han råkade också ut för flera olyckor men kom igen.

Efter detta får någon som vet mera fortsätta.

Erik Eriksson

Fotonot till berättelsen