Selånger, Kolsta år 2008 torsdagen den 20 mars. Av : Erik R. Eriksson

(Se karta längst ner)

Ja, detta blev ju en baklänges början för jag vet inte vad jag skall skriva om; men vi får se vad det kan bli.

Vi skriver 1918, då gick en epedemi över landet nämligen polio eller barnförlamning och även jag blev drabbad. Vid tre års ålder tappade jag förmågan att kunna gå men efter min mors behandling med massage kunde jag gå på något vis med styv fotled och indragna tår på ena foten.

Vi bodde då på morfars torp (nr.1 på kartan), en stuga på två rum och en liten ladugård vid ena gaveln. I ena rummet bodde mormor och morfar, i det andra vi, mamma, pappa, min bror och jag. Det var spis, kök och sovrum i samma rum.Min bror Per började skolan det året så honom såg man inte mycket av på dagarna. Mamma och pappa var ute och jobbade med allt möjligt så jag blev ofta ensam. Det var så också att det var väldigt lång väg till skolan och så bodde vi längst bort i utkanten av byn Nedansjö.
Det fanns ett liknande torp nära granne med oss med två pojkar i vår ålder, så vi hade lekkamrater.Pojkarna hette Erik och Helmer och så min bror Pelle, mig kallade de för Lillerik vilket jag inte tyckte om, var inte minst men yngre än den andra Erik.

Vad pappa jobbade med den här tiden kunde jag inte förstå, jag var bara tre år, men det har berättats för mig att pappa och mamma bodde och jobbade i Ljungaverk. Pappa hade också varit skrivbiträde på ett militärkontor i Boden. Det var väl under hans värnpliktstid kan man tänka. Senare i livet fick man ju höra mycket om det krig som hade varit och hur bra det skulle bli nu efteråt. Bönderna skulle kunna få över en krona litern för mjölken bland annat.

Det är svårt att formulera och förklara alla minnen men tiden gick och jag hade blivit fyra år. Jag kom just på att det var inte så ofta som pappa var hemma. Jag minns en gång jag var med honom när han höll på att bygga en vedbod, jag tyckte då att den blev så fantastiskt fin. Pappa hade ett annat knepigt jobb också, han var med att lägga sten på banvallarna till skydd för vattnet när det blev storm, det kallades för glaseringsmur.Järnvägen gick efter Ljungan och Stödesjön är stor så det kan bli väldiga vågor.

Nu var det ju om den nya efterkrigstiden jag skulle minnas lite. Pappa blev erbjuden att sköta och arrendera ett jordbruk beläget mitt i byn Nedansjö. Vi fick anledning att gå och titta på härligheten, det var ett stort hus, nästan nytt, bygt 1910. Sammanbyggt med bostad och ekonomiavdelning, stor och fin ladugård med cementslipade krubbor och vattenkopp i båsen. Häststallet var också fint med lucka i taket för att släppa ned höfoder till djuren. Höet förvarades på övre planet dit man kunde köra med häst och vagn uppför en brygga utifrån. Efter stallet vidtog lidret som gick genom hela huset med portar i båda ändar. På baksidan fanns vedbod, snickarbod och även inbygd gödselstack, allt under samma tak. Bostadsdelen bestod av ett stort kök och ett stort rum på nedre plan samt två små och ett stort rum oppepå.

Jaha, nu var saken klar, vi skulle flytta dit,(nr.2 på kartan) nu var torpartiden slut, vi skulle bli bönder. Det var våren 1920, pappa kom med häst och vagn och lastade allt vad vi hade i vårt lilla hem. Broder Per fick bära katten och jag fick bära upphängningen till fotogenlampan, mamma bar något ömtåligare gods.

Nu var det ju så att ägaren till detta ställe ställde upp som borgenär när pappa gjorde alla inköp som behövdes. Först kom hästen förstås, sedan köpte vi plog och harv, vagn och kärra, en slåttermaskin, släpräfsa samt sädesrensare och några kälkar för vinterbruk, tröskverk fanns förut. Nu är det ju så att en jordbrukare måste ha kor, två hade vi förut, två nya inköptes plus en griskulting och så blev det väl någon kalv så småningom

Nu var ju mamma och pappa skyldiga en bra slant, det rörde sig om ca 7000 kronor, därutöver hade vi en kostnad för arrendet som skulle betalas med hö. Det var nog en lite för stor investering men det skulle ju bli och vara bättre tider så det skulle nog gå bra..

Vi hade nu flyttat in och vant oss vid den stora skillnaden av bostad. Jag Erik fyllde fem år i juli och berättar i fortsättningen endast egna minnen. Jag minns att vi alla fyra bekantade oss med en familj som var närmaste granne och som hade många barn. Då hade vi lekkamrater igen. En av pojkarna gick i samma klass som bror Per. Tiden gick, nu var det snart höst men nu hade Per nära till skolan. Efter hösten blev de ju vinter, snö och julhelg. Mamma hade Åhlen- och Holms katalog och skickade efter saker ibland. Nu kom ett paket lagom till jul, spännande se vad däri var. Vi hade önskat oss en trähäst var som vi också fick.
Pappa hade snickrat en stor snöplog som han körde med hästen, det var ju så att bönderna skulle ploga en bit var nere på landsvägen. Pappas skifte började i Hällsjö vid Tuna sockens gräns, snön hemma på gårdsplanen skottade vi mot väggarna för det blev varmare inne då.
Katten som Per hade burit hit var en stor vit kattfröken som hette Micka, vi tyckte alla mycket om henne. Hon kom just nu opp på snövallen utanför fönstret och visade med det att hon ville komma in.
Efter jul blev det januari och så februari då något stort hände, mamma födde sitt tredje barn, en stor pojke med mycket brunt hår på huvudet, det minnst jag som det varit igår. Nu hade pappa och mamma fått en son till och Pelle och jag en bror. Denne pojke föddes på Sigvard den 25 februari men mamma ville att han skulle heta Ivar. Då mamma och pappa var ute och jobbade fick vi äran att se till vår lillebror. Pelle och jag, Pelle var ju inte på skolan jämt, det var ju eftermiddag, lov och sommarlov.
Nu blev det ju snart sommarlov i alla fall och allt möjligt skulle göras. Först var det korna som skulle flyttas till sommarladugården med tillhörande beteshage. Där hade pappa böjt buskar och sly för att få gräset att växa bättre. Beteshagen var en stor lutande backe mot solsidan, på skuggsidan nästan som en ravin och där hade storpojkarna byggt en skidbacke av stolpar och bräder cirka 6 meter hög. Oppe på krönet hade vi alltid majbrasa. På solsidan brukade vi skära visselpipor och leka indianer, på vintern åkte vi skidor där.

Vi hade lekplats hemma också, det var plant och fint, det var mest kägelspel vi höll på med. Käglorna hade vi snickrat till själva förstås. Det var inte bara lek, vi fick nog lära oss att hjälpa till lite också. I stort sett hade vi det rätt så bra, mamma hade lyckats få till en väv till både tyg och mattor men de stora pengarna för mjölken blev det inget av, det blev visst 20 öre per liter. Med tiden blev det jobbigt att forsla mjölken till järnvägsanhalten så det blev att separera mjölken och sälja lite smör.
Allting rullade på och vi hade alltid mat för dagen men inkomsterna var ju minimala så några inbetalningar på den stora skulden blev det ju liksom si och så med. Arrendet klarade vi med höet som fick säljas men det fanns större saker att ängslas över. Pappa började se allt sämre. Pappa brukade jobba med att ta ut sten och borra till husgrunder och sånt. Jag var mycket med pappa när han var i smedjan för att vässa stenborrarna men det började bli svårt nu, han såg för dåligt.

En olycka kommer sällan ensam sägs det. Nu var det så att hästen hade varit på sommarbete i skogen tillsammans med andra hästar en tid. Nu var det slåttertid och hästen togs hem men nu var den unga och fina bruna hästen ofärdig och haltade med höger bakben. Ingen kunde göra något för att hjälpa eller förbättra honom, ja alla blev vi ju ledsna och det var ju så sorglig, det var en stor förlust också. Pappa brukade köra varor från järnvägsstation opp till affärerna i byn och en tid hade vi tvä hästar, den andra fick Pelle köra nu när han hade slutat skolan. Det blev slut med allt det där, pappa såg ju så dåligt och Pelle var nog lite för ung för att lasta silltunnor och mjölsäckar. Jordbruket skulle ju skötas, pappa lastade kogödsel i kärran och körde ut på åkrarna, lade opp små högar som Pelle och jag fick sprida ut med grep. Sedan skulle ju åkrarna harvas, havre skulle sås och potatis sättas och i början på juli skulle höet bärgas.

Pappa försökte att jobba i skogen också under vintern och då var Pelle med för att hjälpa honom att se. Jag Erik gick ju i skolan nu, hade börjat 1923, Pelle slutade 1925. Mamma var hemma förstås och skötte om djuren. Ivar var rädd för korna i början men det blev bättre med tiden. Jag Erik tyckte mycket om djur och att hjälpa till i ladugården. Jag brukade ofta stå och klia korna på halsen när mamma mjölkade men jag kunde nog hjälpa till med att mocka ut, ströa och sopa också.

Jag kom just på en rolig grej! Mamma och pappa hade gått till några bekanta så Pelle och jag var ensamma och grisen kom ut på gården och det var alldeles omöjligt att att få den att gå in igen. Tänk bara om grisen hade sprungit bort, vad skulle vi göra? Jo det stod en stor låda vid ladugårdsknuten, den tog vi och tippade över grisen. När pappa och mamma kom hem lockades grisen in igen, så var det med det.
Som jag sade förut fick vi ofta hjälpa till. Pelle och jag var nu så stora att vi skulle orka med vedsågen och det gjorde vi. Det var bara att lägga opp långved på sågbocken och att hugga tag i var sin ända på sågen och sätta igång att såga. Det var en stor hög varje vår som skulle sågas, det skulle ju räcka till nästa vår.Pelle och jag hade andra funderingar också när vi såg en lämplig stock i vedhögen som man kunde såga hjul utav så gjorde vi det. Vi hade kommit på att vi skulle snickra en lådbil eller två. Pappa hade bra med verktyg och lite bräder fanns att tillgå så det blev till att såga och tälja, borra och spika. Pappa rasade för att vi drog ut verktygen på vedbacken för det var ju det där med att han såg så dåligt som var det stora problemet.

Förr kunde han ta oss med opp till Tjärnås tjärnarna för att fiska abborre, det var ju väldans kul. En gång hade jag fiskat en stor abborre nere vid sjön och tappade den i en gammal färja som låg på land och var full med vatten. Pappa tog med sig stallhinken och vi gingo tillbaka och öste ur vattnet ur färjan och tog rätt på fisken.

Jag kommer väl ihåg hösten 1928, det var en kväll jag var med pappa i smedjan där han höll på att vässa en borr. Vi gick för att provborra på en sten utanför hagen, pappa skulle vända och jag skulle ”slå på borr” som det heter på fackspråk. Det gick inte alls bra, borrarna gick sönder en efter en och pappa sade att det berodde på härdningen, han hade inte sett ordentligt och då sade han att nu går vi hem Erik.

Nu var det så här att det fanns en man i byn som hade kommunens befogenhet att se till att inte någon skulle lida nöd, till honom gick pappa samma kväll och efter deras samtal blev det klart att pappa skulle få börja i en blindskola omedelbart. Skolan var förlagd till Kristinehamn, det var hösten 1928 och jag som skriver detta började sista klassen då. Min yngre bror Ivar började i första klass, min äldre bror Pelle var ute och såg sig om efter något småjobb för att tjäna någon krona.

Allra först nu så var det så här att borgenären, ja fastighetsägaren, hade fått reda på att pappa hade sökt sig in på en skola. Han kontaktade mamma och han ansåg att kontraktet var brutet så vi skulle ut därifrån. Mamma menade att pojkarna växte opp och ville fortsätta men då fick hon höra att han inte ville ha några barn till arrendatorer. Hur det nu var skulle vi få bo kvar över vintern men till våren skulle en ny arrendator komma och ta hand om vårbruket. Vi fick lov att lämna allt av värde och då menar jag allt, djur, maskiner och verktyg, allt gick åt till den stora skulden till och med mammas symaskin. Den stora skulden berodde nog till en hel del på det politiska läget att högtid blev lågtid.

Nu uppstod frågan vart vi skulle flytta. Pappa hade försökt sig på att gräva brunnar tillsammans med en kamrat som hade ett litet torp. Nu hade han sålt torpet och flyttat från orten men stugan stod tom och dit skulle vi få flytta. (nr.3 på kartan) Vi bodde kvar över jul men efter jul började vi att flytta lite omsänder för jag minns att när det blev examen i skolan bodde vi i Jonssons stuga. Det var en rätt så bra stuga med ett stort kök och ett litet rum, förstuga och en ladugård också. Mamma hade till och med fixat en ko. Pappa kom hem ett tag över sommaren, han hade en kamrat från skolan med sig. Dom hölls med att bygga en vedbod utanför ladugården.

På hösten 1929 blev det ett skolår till för pappa, 1930 likaså. Då hade vi fått hjälp från de blindas förening så att vi kunde köpa en liten gård (nr.4 på kartan) som mamma så gärna ville ha så nu hade vi flyttat dit och pappa fick ha stugan, den vi hade bott i, till verkstad.

En tid efter skolans slut lyckades han få ihop virke och andra grejer till en ny verkstad. Den byggdes vägg i vägg med ladugården i vårt nya hem. Pappa hade visst varit en duktig elev på skolan, nu kunde han göra korgstolar, bord, taburetter och borstar av alla slag. Mamma var också duktig, hon höll på i vävstolen och vävde mattor till en möbelaffär och båda hade god försäljning.

Om det nu inte varit för pappas blinda ögon skulle man ju kunna säga att dom fick leva ett något så när drägligt liv den tid dom nu hade kvar. Pappa gick bort 1961, mamma några år därefter.

Nu är det ju så att jag naturligtvis har flera minnen på lager men det skrivna får räcka ett tag och jag hoppas att bilden av far och mor skildrats något så när sannolikt, torparsonen från Brattås, Erik Olov Eriksson och hans hustru Thilda.

Nu återstår för mig att skriva en värdig avslutning. Först får vi nog vi tre söner tacka för en god uppfostran till ärliga och rätt tänkande människor.
Med stor vördnad avslutar jag nu denna skrivelse
Erik Ragnar Eriksson

Ritning på hus nr. 2 i PDF Uppifrån Framifrån