MINA ÅR I NEDANSJÖ 1922 – 1948 (och lite till)

Berättad av Evert Johansson ” Sörsia” Nedansjö ( Britt-Maries pappa,och Anders & Dan Eriksson morfar)

Kapitel 2

Gunnar med fästmö Henny, Mor Hilda, Jag Evert och Far Alfred 1939

Grammofonen var en annan modernitet, som började komma in i mitt liv.
I granngården Bergkvists hade dom en med vev att dra upp med å så en stor tratt där ljudet kom å vilket ljud sen, men det var en fantastisk upplevelse för barns öron. Dom hade bara en skiva och det var Berliner luft en marsch som vi spelade om och om igen. Anton hade en kamrat, som kom till oss med en resegrammofon, då var både ögon och öron stora av förundran. Jag har ett minne av en skiva som hette ”Ensam och titta på månen” men jag har aldrig hört den senare någon gång. Trots att det var fattigt och vi inte hade råd förrän långt senare till sådana moderniteter, så hade man många fantasier och visioner och det är något som avtar när man blir äldre. Men det är väl för att framtiden blir kortare och kortare ju äldre man blir.
Någon bil kunde man se på vägen ibland, men det var inte fler än vi visste vem som ägde dom. Pappa och mamma kom med ett riktigt glädjebesked, vi skulle få åka bil till Viskan och hälsa på moster Agneta och morbror Sven och alla våra kusiner. Den natten sov jag ingenting. Det var Johan Söderkvist från Loböle som kom med sin T-Ford (dåtidens Cabrole). Växellådan bestod av två växlar hel och halvfart. Tänk va många som såg oss när vi åkte i den öppna bilen, bara det var ett stort nöje. Det här var nog den största upplevelse jag skulle få vara med på. Trots Amerikaresor och resa till Västindien tror jag att den håller än som den största, om man ser det i dåtid och nutid.

Lastbilarna börja att öka i antal, dom körde grus ved och timmer, då var ofta vid vägen, för det var ju där, som vi kunde odla våra fantasier om att en dag äga en sådan bil. Vi fick åka med ibland och det gav nya uppslag när vi byggde våra egna leksaksbilar. Det var en snäll chaufför som körde en lastbil och med honom fick vi åka ibland, och då brukade han lura oss att när bilen stannade måste vi blåsa i ett rör som satt inne i bilen, eljest gick det inte att starta den.

I fråga om kläder, så var vi mycket tidigt ute med det som nu heter åter-användning utan att vi visste om detta moderna ord. Vi hade kläderna efter varan och sedan kunde vi känna igen dom i mattorna som mamma vävt. Livstycken hade vi för att få dom där kliande hemstickade strumporna att sitta uppe. Men varför var knäppningen bak på ryggen? Så vi fick stå efter varan och knäppa och detta gav upphov till många ovänskapen. Under hela mitt liv har jag inte fått någon förklaring, kanske det kunde vara ett ämne att doktorera i ?

Vi var aldrig utan mat hemma, så vi gick ingen nöd på oss, men det köptes bara det som inte gick att göra själv. Man fick inte köpa det man behövde utan bara det som man inte kunde vara utan. Så köpt bröd och korv förekom inte. En gång hade pappa av en affär fått korv som började bli sur och grön till grisen, men grisen blev utan, för den åt vi barn upp, och inte blev vi sjuk heller.

Nu är det sista fria året för nu i augusti 1929 börjar jag skolan. Det kom in många nya och spännande intryck i mitt liv, för livet där på sörsidan om sjön var ju rätt så begränsat. Trots det var det inget tal om inskolning, och blyg som jag var, hade jag nog behövt det. Min första lärarinna blev Tora Pettersson, hon hade klass 1 – 2, Tyra Ranka hade 3 – 4, och Oskar Lindberg hade klass 5 -6. Tyra och Oskar gifte senare. Vi hade besvärlig skolväg. Det var till att ro över sjön, och där pågick flottning av timmer hela sommaren. När vi skulle genom timret fick en av oss ligga där framme i båten och peta undanstockarna. När Emanuel och jag hade andra tider än dom äldre bröderna fick vi ro med varsin åra för att orka. Då blev vi ofta ovänner. Det var tur att ingen drunknade under alla skolår i båt och dåliga isar. Men under sådana förhållanden, som vi hade, tror jag att man lärde sig att ta vara på sig själv.
En gång när jag var på väg hem från skolan på vår isen med mycket vatten på och blank och halt under. Den här dagen blåste det kraftigt, så när jag kom en bit ut, följde jag vinden åkande på fötterna, och jag drog mej in i det längsta för att lägga mej i det kalla vattnet, men till slut måste jag för det var öppet vatten längre ner. Men till slut avtog vinden så att jag kunde resa mig upp och i mina genomsura kläder komma hem. Mamma hade sett allt, för hon hade ögonen på sjön de tider då vi var på väg hem.
Skoltiden gick utan större dramatik, jag använde mig av samma taktik då som senare i livet, att vara lagom och hålla sig i mitten, då märks man minst. I lumpen var den taktiken bra.
Det var en lärarinna som drog mig i håret en gång, och varför kommer jag inte ihåg, men det fick hon gärna göra, hon var vikarie från stan, och det luktade så gott om henne, för det mesta var det apelsindoft. Man kan undra vad hon tyckte det luktade av oss. Till examen fick vi nya byxor av blåtyg och gymnastikskor av blå smärting, så då blev vi fina.
När vi kom hem fick vi ta av oss kläderna och skona för vi skulle vara fina till hösten när vi började i skolan igen. Under sommaren gällde ett par byxor och barfota, och efter några dagar gick man på grusvägar utan att det gjorde ont.

Evert Johansson 2005