MINA ÅR I NEDANSJÖ 1922 – 1948 (och lite till)
Berättad av Evert Johansson ” Sörsia” Nedansjö ( Britt-Maries pappa,och Anders & Dan Eriksson morfar)
Kapitel 4
Nu börjar den del av livet när jag ska försöka försörja mig själv. Det måste ha varit en stor lättnad för mor och far för varje en som kunde hjälpa till med ekonomin, eller som lämnade hemmet och klarade sig själv.
Det hade varit svår arbetslöshet i början av 30-talet, och
något arbets-löshets understöd fanns inte, annat än till
dom inte hade mat, dom fick visst någon krona. Jag ser på TV. Att
dom liknar den kris vi har idag med den. Men det går inte, för det
är stor skillnad att få 7000 kr och att ingenting få. I mitten
av 30-talet började ljusna på arbetsmarknaden.
Den hösten jag var 15 år bodde Emanuel, jag och en granne till oss
Holger Bergkvist i en jordkoja där vi högg ved och timmer. En sådan
koja är delvis nergrävd i marken och så är det torvtak,
öppen spis av gråsten och den skulle vi laga maten på, och
det gott om små söta skogsmöss som var mycket aktiv på
kvällarna när det hade slocknat i spisen.
När vi huggit klart kunde vi fara till stan och köpa vår första
kostym med långbyxor, så nu var man stora kar´n. Jag tycker
att jag minns att den kostade 42 kr. Jag sparade till en begagnad cykel, när
jag var 16 år.
Fattigdomen går bra att bära, om den bärs av många, sa
finansminister Vigfors och det är nog sant. Det fanns inte några
rika i vår omgivning, så vi behövde inte vara avundsjuk på
någon.
1939 den sista augusti rasade Sandöbron, som då var under byggnad,
det skulle bli Europas största bro med så långt betongspann.
I detta ras omkom 18 människor. Men i rubrikerna dagarna efter överskuggades
det av Tyskland anföll Polen. Andra världskriget hade börjat
och slutade inte förrän i maj 1945. Trots att inte Sverige var inblandad,
så blev det nu besvärliga tider. Det blev ransonering på nästan
allt, mat, kläder, skor, tobak, kaffe, och bensin försvann nästan
helt. Men nu började dom tillverka aggregat så dom kunde köra
på kol och ved, det blev gengas av det, och det gick rätt så
bra var efter det kom frambättre aggregat, men det var mycket besvär
med sotning och rengöring. När man ser alla insändare om vedeldning,
brukar jag tänka, hur kunde någon överleva, när kolmilor
stod och rök i skogarna, och alla bostäder, sjukhus och fabriker eldades
med ved och träkol. De privata bilarna fick ställas upp för de
militära. De skulle ha däcken och ibland hela bilen.
Det har med gengas fick jag vara med om, för jag arbetade som lastkarl
1940 – 41. Det här var före lastkranarnas tid, vi körde
mest ved, för den var det åtgång på. Vi körde 12
timmar skift natt och dag varannan vecka, Och det hade jag 7kr. för, ja
inte per timma, utan per skift.
Nöjena under dom här åren var mycket bio i stan, även i
Nedansjö på Bystugan. Den lokalen byggdes någon gång
1933 – 34. På vintern var det dans nästan varje helg, men för
mig som inte var så dansant av mig fick ordna andra intressen. Det fanns
två caféer och där var det en del intressanta människor.
Cirka 100 meter ovanför Bystugan uppe i skogen fanns det en dansbana i
mitten av 30- talet. Det kom en hel del ungdomar från Loböle som
skulle över sjön å dit på dansen. Vi fick i regel 5 öre
per person så man kunde tjäna en krona på en kväll, och
mer om vi var där och rodde dom hem efter dansen.
Hösten 1941 åkte pappa, Emanuel och jag till Granlunda vid Ånge,
för att hugga ved åt en fru Engman. Under krigsåren blev skogsägarna
ålagda
att leverera visst mycket ved, eljest blev det böter, vi kunde därför
förhandla till oss ett bra pris, det var visst 2,75kr.per kubikmeter. Tre
till fyra kubikmeter om dagen kunde man klara.Resan startade med tåg.med
oss hade vi cyklar, sängkläder, hushållsprylar, kläder
och huggarverktyger. Det såg nog ut som Zigenarena kom när vi steg
av tåget i Parteboda. Nu lastade vi allt på cyklarna, för nu
hade vi ett par mil att cykla och på slutet ett par kilometer att bära
efter en skogs stig. Det blev mörkt innan vi kom fram, men vi hade fått
vägvisare med oss. Kojan var bra emot vad vi var vana. Härifrån
hade vi en mil till att köpa mjölk och till affären var det två
mil.
Det var ransoneringskuponger på nästan allt. Det var svårt
att få det att räcka till, trots att alla med tungt kroppsarbete
fick extra tilldelning. Sagogryn var nästan det enda som inte var ransonering
på, så det fick bli sagogrynssoppa när kupongerna var slut,
ja gott var det inte med nöden har ingen lag heter det ju Kaffet räckte
aldrig till utan man fick ta till något som hette Cekoria, det var gjort
av en blomma, som växer efter vägkanterna söderut.
En kväll skulle Emanuel och jag fara och handla. Handlaren ville att vi
skulle gå upp till hans jungfru och få kaffe och arrakstårta
och det hade vi aldrig smakat förut. Det här var gott och flickan
var fin, så vi blev där rätt länge och glömde att
det blev mörkt. Medan vi åkte cykel gick det bra, men när vi
kom till skogen och skulle gå stigen då gick det inte så bra.
Vi kom från stigen men då var vi i närheten av kojan, och pappa
hade hängt upp en karbidlykta i ett träd och sen var han ut och tjoade.
Han hade väntat länge på oss, men inte visste han att vi var
intresserad av arrakstårta och handlarens piga. Denna piga umgicks jag
lite med sen vi efter jul flyttade ner till Granlunda och civilationen.Här
skulle vi bo och hugga timmer i vinter. Vi bodde i en sommarbostad med bara
enkelt golv. Den här vintern var det mycket kallt, men vi hade skinnfällar
och renhudar så i sängen klarade vi oss, men på morgonen var
det is i vattenhinken. Jag hade långt till min huggning, men det var långa
myrmarker, så jag tog cykeln, och försökte åka i timmervägen,
men det gick inte att åka i mitten där hästarna gått,
för där var det stora gropar.
Jag fick försöka åka där kälkmeden gått, men
det var ca 15-20 cm brett, men innan vintern var slut, hade jag kunnat uppträda
på cirkus som balanskonstnär. Jag har nog aldrig frusit så
mycket senare i livet som jag gjorde den här vintern.
Men nu var det inte bara eländes elände, utan det fanns glädjeämnen
då som nu. När alla i omgivningen har det ungefär lika, så
ställs kraven därefter. På sommaren fanns det mycket mera att
vara ute på när helgen kom.Det var sommarfester i parker och björkhagar,
men man var mycket beroende av vädret, för det var ju cykel som gällde
när man skulle ut.
Under krigsåren tillverkades kläder av något som hette cellull,
det var någon cellulosa produkt inblandat. Det här tyget tålde
inte fukt, på den här tiden var det noga med att det skulle vara
pressveck på byxorna, men det här tyget blev stelt och hårt
när det blev fuktigt.
Det var under den här tiden som jag träffade Ann-Marie första
gången.
Vi träffades bara sporadisk första åren, så det sa inte
klick så där på en gång.Det var noga övertänkt
och planerad kärlek, som ledde till att vi förlovade oss år
1945 bakom Olssons dyngkasa i Töva.
Den 28 april 1943 åkte jag till Östersund för att göra
värnplikten, som då var 12 månader, men under krigstid fick
man räkna med längre, och det blev 18 månader. Det sista halvåret
var vi i Tångböle och bevakade broar, som skulle sprängas om
tyskarna kom över gränsen, dom hade ju Norge okuperat, så Sverige
stod på tur. På I5 Östersund var det bra på alla sätt,
men när vi kom upp till Tångböle, där fanns ingen ordning,
dåligt med både mat och kläder, hade tysken kommit hade vi
fått möta honom barfota. Vi blev erbjudna innan vi muckade, om vi
stannade frivilligt skulle vi få en snabb befodran, men om jag också
blivit general,
Så hade jag inte stannat en dag frivilligt.
September 1944 återvände jag till ett normalt liv igen, och det betydde
åter till skogs arbete. Den 7 maj 1945 gav Tyskland upp och det blev fred,
och dom flesta trodde, aldrig mera krig i Europa.
Hösten 1945 började jag tänka över mitt liv som skogsarbetare
i framtiden. Otto som hade gått verkstadsskolan hade för ett år
sedan sökt och kommit in på Statens Järnvägar. I december
skickade jag in en ansökan till SJ. Jag blev mycket förvånad
när jag efter en vecka fick svar, och en biljett till Bollnäs, där
jag skulle avlägga anställningstest, och den gick bra. Läkarundersökningen
i Östersund gick också bra.
Den 15 januari 1946 åkte jag till Långsele för att börja
min järnvägsmannabana. Jag hade hoppats på att få börja
i Sundsvall, men vad skulle jag då ha fått för ett öknamn,
istället för Långsele Johan.
Det var ett helt annorlunda liv, mycket helg och nattarbete. Men att klaga var
inte lönt, för stinsen sa bara, passar det inte så är det
bara att sluta, för aspiranter det byter jag lika lätt som jag byter
skjorta. Den gubben skulle jag ha velat att göra med tjugo år senare,
då fick dom börja krusa för att få behålla personalen.
Min första hela månadslön var 278,55.och då fick man skicka
in skatten själv. Från 1 januari 1947 kom det som kallas källskatt,
att dras direkt på lön, och den var 10% av inkomsten. Systemet är
samma i dag, men procentsatsen har höjts som vi alla vet.
Ann-Marie hade börjat på Sundsvalls sjukhus, så nu måste
vi försöka få tag i en bostad, och det var svårt på
den här tiden. Vi gifte nyårsafton 1947, och äktenskapet började
lite kyligt, det var 27 grader kallt, så bilen vi skulle åka medfrös,
så vi fick ringa prästen, och uppskjuta vigseln en timme. Blev förflyttad
till Sundsvall i februari 1948.Till en början bodde vi ett möblerat
rum på Dahlgatan, sedan fick vi en lägenhet på Norrmalm 1 rum
och kök, för nu var det ett hem, även om det var mycket omordent,
även med man jämförde med dåtiden. Ingen källare,
eller annan kyla, några hade skåp i boden som låg i sågspån
med isbock, som köptes av en iskarl som sågade ur i sjöarna
på vintern. Dasset låg ute på gården.
Det var trots allt trivsamt på Norrmalm, vi betalade 37:50 i månaden