Så var det då

Jag sitter här framför en dator med vilken det går att utföra en väldig massa saker, under förutsättning att man behärskar tekniken. Men även om man inte kan så mycket, så går det bra ändå, att t.ex. använda den som ordbehandlare.

När jag tänker på ordbehandlare, så skall jag försöka beskriva den första typ av ord-behandlare som jag kom i kontakt med. Min pappa hade på något sätt, lyckats komma över en särskild modell av skrivmaskin, det hette ju så på den tiden, det var i början av trettiotalet. Pappa hade väl tänkt att kunna använda den själv, för den var avsedd för att skriva vanlig text, på papper, för den som behärskade blindskrift. Min pappa var alltså synskadad. Jag skall försöka beskriva denna apparat. Man tänker sig en träplatta,c:a 30 cm lång och c:a 15 cm bred. Baktill på plattan satt en rulle för papper,ungefär som på en vanlig skrivmaskin. På en list vid framkanten på plattan var alfabetet inpräntat. Jag skriver inpräntat, därför att alfabetet på blindskrift är ju upphöjda punkter i ett visst mönster, men det fanns också ett vanligt alfabete. Över det här alfabetet löpte en list, med en pil som pekade på dom synliga bokstäverna, och ett hål där man kunde sätta ner vänstra handens pekfinger för att känna blindskrifts-bokstäverna. På detta sätt kunde man föra listen fram och åter för att söka rätt bokstav. I listen andra ände fanns en kuggstång, som fick en rulle att rotera, och på den rullen fanns alfabetet graverat. Rullen var fjäderbelastad mot kuggstången, och en liten rulle med stämpelfärg såg till att bokstäverna fastnade på papperet, när man med högra handens tumme, via en hävarm kunde trycka rullen mot papperet. Ville man ha stora bokstäver, kunde man med fingret, via en hävarm lyfta rullen lite. Varje gång rullen gick tillbaka, gick papparet ett steg till vänster. På detta sätt gjorde man även mellanslag. Det här hände ju för så där c:a 75 år sedan, och pappa var inte så bra på blindskrift heller, så jag fick använda den här maskinen och öva mej på.

Men det var utveckling på gång på andra områden också. När man skulle lyssna på radio under 1920-talets andra hälft så var det mest kristallmottagare som var aktuella.

Men en bit in på 1930-talet hade pappa skaffat en större apparat, som drevs med batterier. Men man skulle fortfarande använda hörlurar. Var vi flera som ville lyssna, så delade vi på lurarna så vi använde bara en och lyssnade bara med ett öra. Men så var det batterierna. Det fanns ju inga transistorer på den tiden, utan en sådan här apparat var byggd med s.k. radiorör. Det var väl status, att ha en apparat med så många rör som möjligt. I det här fallet så var det väl en radio med bara 2 rör skulle jag tro. Det fanns två batterier som stod bredvid radion, anslutna med ledningar. Det ena var ett s.k. anodbatteri (ett torrbatteri med lite högre spänning som drev själva mottagaren. Men för att radiorören skulle fungera så måste dom matas med glödström, som då kom från det andra batteriet. Det var en ackumulator på 6 volt, och såg ut som en fyrkantig glasburk, med 10 cm sida, och c:a 15 cm högt, två poler på locket och ett bärhandtag. Den här ackumulatorn måste ju laddas om när strömmen tog slut, och vad gjorde man då? Jo det var så, att när Sjönviks bölag hade byggt kraftstationen i Nedansjö, så hade man även anställt personal som skulle sköta den. Det fanns en familj som hette Eriksson som bodde i Hemgraven, och jag tror att pappan i familjen var stationschef på kraftverket. Jag mins inte hans förnamn, för man sade bara ”montör Eriksson”. Men i alla fall, om man gick ner till honom med den här ackumulatorn så laddade han upp den igen.

På den här tiden så hade man ingen tanke på eget rum med sterio, video och egen TV och dator på rummet. Men det har gått bra ändå. Man kan väl undra vad dagens barn skall jämföra med om så c:a 75 år.

”Montör Erikssons” som jag nämnde, var ganska många i familjen. Dom hade i alla fall 6 grabbar, och några flickor också. Den äldsta sonen hette Einar. Och den yngste hett Bruno. På 1930-talet hade dom här pojkarna bildat ett musikkapell. Dom kallade sig för ”The six brothers”

05-04-20 Ivar Eriksson