Det är George Granberg 1899 - 1968, som här har skrivit om sin mormor och morfar

MOR TILDA I KNÄVLAND
För mig är hon Mor "Tilda" Mathilda Sigrid i Nedansjö. När jag var fyra år på det femte
lekte jag i hennes hem i Nedansjöby, en gammal fin bondgård vid stora landsvägen.
Det var Gästgiveri och där hölls skola. Det var min morbror som var skollärare, och på den tiden hölls skola i bondgårdarna, ty inga skolhus fanns. Det var mormor, som var hushållerska, och jag fick följa med som springpojke. Mormor var ofärdig i många år och behövde en liten passop. Många vackra minnen har jag från den gamla gästgivargården i Nedansjöby. Där fanns en stor mangårdsbyggnad med många rum, och så en mindre parstuga på gården där skolan hölls.

Just den skolstugan är den som sedan flyttades till Stöde hembygdsgård.
Berggården får nu göra tjänst som en utmärkt gästgivargård. Om dessa väggar kunde tala,blev det en intressant historia om det gamla hederliga bonde-Medelpad.
När Janne Söderberg, bonden på gården, var död, flyttade mor Tilda till Töva och bosatte sig jämte dotter och måg i Knävlandsby i Selångers socken. Det var nämligen hennes hemsocken. Där har hon framlevat en lång ålderdomstid, men i det sista hade hon sina själsförmögenheter i behåll, tills hon nu insomnat i döden och hennes stoft skall nedsänkas i familjegraven på Stöde vackra kyrkogård söndagen den 8 februari 1948.
En liten minnesruna är Mor Tilda värd. Hon var typen för en god och dugande bondhustru i Medelpad. Mycket lidande fick hon pröva på, men hon luttrades av lidandet. Guldet lyste fram.
Hennes man och ende son finge en ond, bråd död. Hennes äldsta dotter dog i barnsäng. Men hon var liksom ett med bygdens liv, hon hade inre kraftkällor, och hon blev icke bitter. Hon lät icke sorgen få makt över sig.
Det var två vintrar jag som pojke bodde i hennes hem, och sedan var jag som barn i huset också några somrar. Och nu leva minnena upp, när är död som själen i det hemmet, i en stor bondgård med arbete i ladugård och stall och ständigt många gäster, måste husmor vara tidigast uppe och sist i säng. Men jäkt och oro märktes aldrig hos henne. Hon var lugn och glad, gott humör och humor hade hon.

Det var dryg gammal näverskomil till kyrkan i Stöde, och den gamla landsvägen var
backe upp och backe ner. Men ett av mina vackraste barndomsminnen har jag från en
kyrkfärd. Tidigt på söndagsmorgonen spände Janne Söderberg en av sina bästa hästar för trillan, dottern Tea, mor Tilda och jag fingo ta plats, solen sken och humlorna surrade över gamla apelgårdar, höet stod i hässjorna och säden gulnade på åkrarna. En sådan färd längs Stödesjöns fagra sträder, glömmer man aldrig.
I Nedansjöbornas kyrkstall satte vi in hästen, och där åt vi vår matsäck tills kyrk-klockorna ringde samman. Hela den kyrkfärden blev en levande predikan över ordet " Livets uppenbarelse, och vi hava sett det."

Med hösten kom korna från fäbodarna, säden skars och tröskades och potatisen togs upp ur jorden. Jag minns en lördagskväll, då hästarna släpptes ut ur stallet och fingo sträcka ut i friheten över de höstliga markerna. Vilken luft över täkterna,vilket liv i hästarna...
En dag kom " Selångerprästen" vandrande efter landsvägen, varför han bar det namnet vet jag icke, men det var en luffare. Som man skrämde barn med, ett gammalt original. Drängarna arbetade i gödselstaden och en skämtare lovade honom fem öre, om han kunde slå en frivolt över gödselstaden, han tog av sig sin gamla slitna rock och förtjänade sin femöring. Vi barn tyckte synd om den gamle.

Längre fram på hösten blev det grannmarknad i Sundsvall och landsvägen fram drog förbönder med kor och hästar till marknaden. Det var nog inte så roligt alla gånger för mor Tilda, när marknaden var slut och fulla bönder skrålade och oregerliga skulle in i gästgivargården på hemvägen kanske mitt i natten och i ösande regn. Det var inga trevliga nattgäster för gästgivarmor. Men hon hade respekt med sig och kraft i näven.

Vintrarna voro härliga. Skidorna voro ”hemmegjorda” som nästan allt på den tiden, sparkar och kälkar var hemslöjd, som vi med förtjusning prövade i de brantaste backar. Vi hade också hemmagjorda ”lekstugor”,där vi mörka kokade ”bärmos” i öppen spis. Ändå längtade vi nog till vår och sommar, till hästskog och fäbodmarker.

Allt detta och mer till, om vilket ej här ska ordas, skedde för en man ålder sedan. Det har blivit mer oro i världen, mer jäkt och ångest. Ångest har blivit tidernas signatur. Den har även och kanske mest fått sitt uttryck i litteraturen.”Bort gick färden från de andliga källorna med livets vatten och bort från de skyddande passen ut i stormen,hopplöshet och död”. Citatet är hämtat ur idag nyligen utkommen bok av kyrkoherden Viktor Vallgren som han givet den allvarliga ” Kan människosläktet fortleva” ?Den utgives på Litteraturförlaget, Jesu anda, i självförsakelse, barmhärtighet,uppoffring.

Nu har du kära mor Tilda gjort Din sista långa resa. Den tro, som bar Dig genom livet, håller i döden. Du talar till oss barn som Ditt livs kyrkofärd: ” Livets uppenbarades, och vi hava sett de”.Tacksamhetens blomma skall växa på Din grav, fridens och glädjens blomster.

Detta är skrivit av Georg Granberg född 1899 – 1968. I berättelsen kan man ana att det är en minnesruna för sin mormor som dog 1948.Han var präst i Svenska kyrkan, och en diktare och kallades allmänt för ”Fjällprästen”. Hans sista bok ” Jul i fjällen” kom 1968.Hans fru gav ut en diktsamling av honom efter hans död 1968.

Georg Granberg var barnbarn till ”Tilda” Sigrid Matilda f. Edenlöf 1866 -1948 och ”Janne”Johan Olof Söderberg 1863 – 1922

Britt-Marie Eriksson har nedtecknat detta från en tidningsartikel, fakta är ifrån ”nätet” och kulturmagasinet.

”Tilda” Söderbergs äldsta dotter Olivia Katarina Laurina Sjödin som dog i barnsäng 1916 när Assar Sjödins pappa Olle föddes 1916, endast 20 år.