För en tid sedan besökte vi gamla ”Jon Andersgården” i Nedansjö och fann då, att vi hade ännu en släktgård,
som blivit avstyckad från denna, nämligen Thomasgården.
Vi har genom nuvarande ägaren, nämndeman Helmer Bergströms bistånd forskat i släktregistret och funnit
att han är av avlägsen släkting till den mäktige Jon Andersson.
Jon Anderssons far, Anders Thomasson, född 1788, hade en broder, Thomas, som var född 1782 och gift med
Lisa Andersdotter. En syster till denne Thomas, Britta, gifte sig med lantvärnsmannen Lars Liljendahl, född
1789, död 1883, om vilken det berättas, att han vid 92 års ålder uppvaktade kung Oscar på hans genomresa
efter kröningen i stram givakt i sin gamla uniform, och kungen skulle ha upptagit detta så nådigt att han steg ur sin vagn och tog den gamle hedersmannen i hand och gav honom en tvåkrona som minne.
För att återgå till Thomas Thomasson fick dennes äldste son samma namn, Thomas. Han föddes 1814 och dog 1884 och var gift med Anna-Lisa Persdotter från Lillström, Nedansjö, född 1825 och död 1908. Henne minns herr Bergström mycket väl och han berättade att gamla farmor hade fått vara med om att blanda bark i brödet nödåret 1867.
Sonen Thomas Petter Thomasson, född 1858, död 1927, tog sig under sin knekttjänst enligt tidens bruk namnet
Bergström. Han var gift två gånger, först med Sara Margareta Sundin, född 1859, död 1885, senare med hennes
Syster Anna Katarina, född 1861 i Nedansjö och ännu i livet.
Med Sara Margareta fick Thomas Bergström tre barn, av vilka en dotter, Inga, född 1883, död 1926 var gift med
nuvarande hemmansägare Dahlén i Nedansjö. Bergströms andra hustru, Anna Katarina, är trots sin höga ålder
vid god vigör. Synen är dock nedsatt. Hon har haft flera barn, som dog späda, men två av dem har uppnått
mogen ålder, dottern Jenny, född 1898, död 1950, som var lärarinna i Nedansjö, samt Thomas Helmer, född 1892 och gift med Ann-Charlott Sundström, född 1889. Makarna har tre söner och tre döttrar. Älste sonen, Erik, bär släktnamnet Thomas och är född 1912, och han är den som får föra släkttraditionerna vidare.
Helmer Bergström är en anförtrodd och omtyckt man, som förutom sin befattning som nämndeman även har en
hel del andra kommunala uppdrag. Bl.a. är han kamrer i Nedansjö jordbrukskassa,god man och ledamot av
taxeringsnämnden. Vidare är han som sina förfäder hemmansägare fast han med åren sålt undan jorden så när som på cirka 10 har, men skogen upptar omkring 100 har.
Kreaturen har sonen Thomas Erik och hans hustru fått ta hand om. Det räcker så väl till med alla göromål ändå,
ty vänlig och hjälpsam mot alla som herr Bergström är anlitas han ständigt för olika ändamål.
God berättare är han också och intresserad av allt gammalt som hänt i hans hembygd. Han kan tala om hur han och pojkarna sleto i skogen i yngre dagar och fru Bergström har säkert haft händerna fulla av arbete, som fostrat
upp så många barn samt fått sköta ladugård och övriga lanthushållsgöromål dessutom. På senare år har hon lidit
av reumatiska åkommor men energisk som hon är håller hon sig uppe och uträttar de dagliga sysslorna.
Den gård, som nu kallas Thomasgården uppfördes 1910-1911 men står på samma grund som den gamla, vilken
revs året innan. Långt dessförinnan, på 1500 och 1600-talet fanns där kyrkogård. Ett kapell låg där sonen Erik
nu har sin nybyggda villa på andra sidan landsvägen. Ett prästboställe fanns längre bort. Platsen, där det låg, kallas ”prästhus” än i dag.
Backen i Nedansjö centrum var förut mycket brant och kallades ”kapellbacken”. Det påstås ha dragit underliga
processioner fram där under mörka nätter ”med mycken ve och klagan”. Ett par stora högar intill Thomasgården
kan antas ha något att göra med begravningar från den tiden.
Det höga Borgberget och Skansberget i närheten finns det också sägner om. Det påstås att ”främmande, illasinnade män kom österifrån och hade ilandstigit”. Meningen var att ortsbefolkningen skulle försvara sig och
hemorten genom att förskansa sig i bergen och rulla ner stenar på den framryckande fienden.
På den tiden hette det ej Nedansjö utan Nensjö till slutet av 1700-talet då namnet byttes till Nedansjö för att ej förväxlas med Nensjö i Ångermanland. Thomasgården var förut ”forstation” där hästar vilade ut för de långfärder, som företogs. Huvudvägen till Östersund gick härförbi, berättar vidare vår sagesman till slut.