HEMGRAVS BYN ÄR BORTA NU

Jag sprang där som femårig barfotatös

det minns jag som var det i går.

Om jag blundar så ser jag helt minutiös

hela bilden – var stig, varje spår.

Den ledsna granen i början av bron

Jag såg hur den grät en skvätt

för att den ej växte vid handelsbo´n

där granarna stodo tätt.

Det var fantasin som fick vidga min syn

när verkligheten var trång.

Den lilla idyllen Hemgravsbyn

var världen för mig en gång.

Den världen är borta nu - skövlat och dränkt

Är allting – det stycke jord

Där människor levat, strävat och tänkt

Det finns nu bara i ord.

I ord som skall glömmas och gömmas i mull

Med de gamla – helt plånas allt ut

Man river och river för rivandets skull

Och ingenting är som förut.

Är den då lycklig den mänsklighet

Och allt heter – Mitt och Jag?

Hon – barfotatösen vid Lillåbron –

var kanske klokast ändå –

för fantasin, dröm och illusion

det går ju att ändra på.

Såpbubblor som brister – blås nya igen –

Bli lika sköna ändå.

Men kär gammal bygd som skövlats min vän

Kan aldrig man återfå

Karin Berggren

Eva Groth skrev ner detta från en interljuv som hon gjorde med Karin Berggren, till den bok som Stöde Hembygdsgård gjorde till sitt 50-års jubileum 1977,

boken heter ” Stöde sicken socken.”

Enl. Eva växte Karin Berggren upp i Matfors, men bodde som liten flicka en tid i Hemgraven, där även hennes farmor och farfar bodde.

Den del av Hemgraven som nu ligger under vatten.

Men hon bodde sina sista år i gamla skolan i Vigge.

Hon skrev en hel del, och gjorde bland annat en bok. Hon var dessutom målare, och gjorde en stor oljemålning av Bruksgatan i Matfors innan den revs.

Enl.hennes son Jonny Berggren var Karin Berggren född Persson

år 1915 och dog 1988.

Nertecknat av Britt-Marie Eriksson 2008 från boken ”Stöde Sicken Socken”