MINNEN FRÅN HEMGRAVEN

Av Karin Berggren

När man far E 75 västerut från Sundsvall och nyss passerat gränsen mellan kyrksocknarna Tuna och Stöde och alltså befinner sig i Stöde, svänger vägen till vänster, och man åker över en bro.

Jag stannar alltid vid bron och ser ut över den lilla sjön till höger. Den ligger där så idyllisk lugn och stilla vid foten av det skogsklädda berget.

Men jag känner blott vemod när jag ser ut över vattnet Det är som att stå vid en väns grav. Ja just – Hemgraven hette byn som inte finns mer. Den dränktes i samband med en vattenreglering av Ljungan för många år sedan.

Jag bodde där som barn, alldeles intill berget. Någonstans där mitten av sjön nu är, bodde farmor och farfar. Det rann en liten å där och vi bodde på var sin sida av den.

Det fanns inte många hus i Hemgraven. På vår sida var det två / sedemera ett, då Gustavas stuga revs) och på andra sidan tre, plus handelsboden. Jag kan ännu, efter så många år, förnimma den säregna lukten i ”boa”, som affären allmänt kallades.

Det var typiskt lanthandel, med blandat sortiment av varor, men jag minns ju tydligast hallonkaramellerna. Om jag ansträngde mig riktigt och vaknade i tid,

Kunde jag springa och möta farfar när han kom till frukost. Då fick jag alltid en femöring och sprang raka vägen ”boa”och köpte en strut av den begärliga varan.

Farfar arbetade på fabriken andra sidan om järnvägen. Jag minns tågen som susade förbi. När ångvisslan tjöt vill Hällsjö anhalt, sprang masn vad man orkade för att se det långa tågsättet passera uppe vid vänkorset. Det var för oss ungar, en fläkt ifrån den stora världen.

De mornar man sov över och sinkade farfars frukostrast, vaknade man vid ljudet av koskällor utanför kammarfönstret. Det var bolagets kor som vallades på gräsplanerna mellan husen. Effektivare gräsklippare får man leta efter.

Bruksladugården låg i själva Nedansjö, snett emot järnvägsstationen i närheten av ”kasernerna”. Dit var det långt, men vi brukade klättra upp för den branta slänten mitt för famors förstugebro – den vägen var betydligt genare när vi skulle hämta mjölken.

Det är somrarna hos farmor och farfar jg minns bäst.

Då hade vår familj flyttat därifrån men jag längtade tillbaka.

Badstället vid Lillån kommer jag ihåg. Där fick jag bada med mina lekkamrater, men när de gick till ”Kåpa” låg intill Ljungan , och då jag inte, som mina små vänner, hade större syskon att ty mig till, fick jag vackert stanna hemma.

Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle då jag följde dem ända till Lillåbron och tiggde förgäves att de skulle bada vid mitt badställe. Jag grät förtvivlat och tittade efter dem tills de försvunnit vid vägkröken.

Det var då jag upptäckte den ledsna granen.

Mina tårar slutade trilla. Den stackars granen stod ju så ensam och övergiven långt ifrån sina kamrater, som den aldrig skulle nå. Vad hade jag egentligen att gråta för,

Det är många minnen som dyker upp när jag står och ser ut över det som en gång var min hembygd. Där vid Lillån levde de och verkade, flera generationer.

Jag minns de som var gamla när jag var liten. De hade tid och tålamod med en tulta som hungrade efter sagor och sägner. Så hade jag ju farmor och farfar förstås.

Det bränner till i ögonen då jag står där och ser ut över vattnet. Är det tårar? Precis som den gången för många, många år sedan vid Lillåbron

.