En historik över Nedansjö
Av Sven Axelsson 1985
(Sven Axelsson levde mellan 1910-1996)

Nedansjö by var fordom fäbodställe men är nu en av de större byarna i Stöde församling. Under 1600-1700-talet kallades byn för Nänsjö. På 1800-talet när det blev ordnad postgång så var det en ort i Ångermanland som hade samma namn. Det blev förväxlingar med post, därför ändrades namnet till Nedansjö.

Bygden har säkert anor långt tidigare, troligtvis före digerdödens härjningar. För mycket länge sedan fanns här en träkyrka, Kapellbacken är namnet på platsen. Några hundra meter längre västerut låg prästgården. Platsen där kallas än idag för prästhus eller prästbordet. Vänder man blicken mot öster ser man Borgberget, öster därom ligger Skansberget. Av namnet framgår att ett fästningsverk i form av en skans var uppförd där. Rester av ringmuren har funnits men det mesta är bortfört numera. Några föremål som värja t ex har hittats där.

Det har berättats att en man vid namn Erik Svensson-Trana var född i Nedansjö. Han blev knekt 1642 och tjänte sig upp från menig till löjtnant år 1648. Trana dog 1671, hans värja finns bevarad i Stöde kyrka.
År 1693 föddes i Nedansjö Anders Nensén. Han blev student 1714, magister i Uppsala 1720, lektor i Härnösand 1732 och kyrkoherde i Sunne 1736. Prost över södra kontraktet i Jämtland blev han 1743. År 1765 avled Nensén på grund av en febersjukdom. Det berättas att han hade 14 barn. Många i släkten Nensén blev ”lärde män”. Någon ättling med namnet Nensén fanns kvar i Nedansjö så länge som i slutet av 1800-talet.

Nedansjö har varit delat i två skifteslag – Sör-Nedansjö och Norr-Nedansjö.
Sörnedansjö skifteslag bestod vid början av 1700-talet endast av tre stamfastigheter, vars åkermark låg på båda sidor om älven och den huvudsakliga skogsmarken söder om älven. Skogsmarken var då samfälld. År 1758 upprättades karta över Nedansjö skogsmark och samtidigt skedde ett laga skifte då alla som hade del i skogen blev tilldelade skog i förhållande till skattetal.

Sör-Nedansjö hade sina fäbodar söder om älven. Skifteslaget gränsar i söder och öster till Tuna sockengräns. Norr-Nedansjö hade sina fäbodar i Nedansjö-bodarna, vilket framgår av namnet. Norr-Nedansjö skifteslag bestod av fyra stamfastigheter som i norr gränsar till Lillström och Stormyra, i väster till Bergdalen och i öster till Tuna och Selångers sockengräns.

Under 1800-talets senare del förvärvade Skönviks AB nästan all mark i Hemgraven förutom en torplägenhet. År 1872 köpte samma bolag en hemmansdel i Nedansjö by. För att bli ägare till all mark i Hemgraven bytte bolaget åt sig nämnda torplägenhet för motsvarande mark i byn och uppförde därstädes nödiga byggnader åt torparen.

År 1873 började man anlägga ett järnbruk nere vid älven i Hemgraven. Järnbruket blev aldrig färdigt utan lades ner efter det att det kostat en rätt stor summa pengar. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet anlades ett träsliperi i Hemgraven. Samtidigt uppfördes också arbetarbostäder, varav 4 hus fortfarande finns kvar. Träsliperiet lades efter en tid ned och i dess byggnad inrymdes en impregneringsverkstad för kraftledningsstolpar. Nedansjö kraftverk blev också byggt vid samma tid som sliperiet. Kraftverksdriften pågick till den 5 december 1949 då strömmen bröts. Kraftverket sprängdes och all övrig bebyggelse i nedre delen av Hemgraven utplånades. Såväl träsliperi med hög fabriksskorsten, konsumaffär och ett antal arbetarbostäder var rivna och bortförda. Byggnationen av Skallböle kraftverk, några kilometer nedströms Ljungan, hade pågått några år och var nu färdigt att tagas i bruk och älven dämdes upp över området.

Skönviks AB bedrev en rätt betydande jordbruksdrift under många år. Jordbruket var även utarrenderat en tid. Nu är all jordbruksmark i Hemgraven bevuxen med skog igen, SCA har fröplantage av tall förlagd där.

Om vi nu förflyttar oss till den övre delen av Nedansjö, som torde höra till den äldre bebyggelsen, kan nämnas att under 1800-talet fanns det en diversehandel i byn. Under några år mellan 1920- och 1950-talet fanns det sammanlagt sex affärer, mer eller mindre välsorterade, inom ett område av byn, Kvarnsveden och Hemgraven. Här kan nämnas att under 1800-talet och tidigare hade människorna på landsbygden en helt annan livsföring än vi har i nutid. Det var ej brukligt att gå på affären och handla då något fattades – kontanta pengar var det ofta smått om -. Bytesaffärer förekom mycket ofta. Kött och fläsk producerades i gårdarna. Nästan i alla hem fanns över sommaren en gris som slaktades på hösten. De konserveringsmetoder som då användes var saltning, torkning och rökning. Lika var förhållandet med fisk som skulle förvaras en längre tid. Matvarorna förvarades i ett härbre som var fristående och mestadels byggt av timmer. På många ställen finns härbrena kvar och i gott skick bevarade. Ofta var de delade i två avdelningar därför att den äldre generationen, som varit ägare av gården tidigare, vid överlåtelsen föreskrivit undantagsförmån i form av produkter från jordbruket och även rättighet att nyttja nödiga utrymmen i byggnader och källare. Undantagsförmåner eller ”födoråd” som det allmänt kallades, blev många gånger rätt så betungande för de yngre som tog över.

Vid köp eller överlåtelse av en fastighet till ny ägare upprättades i regel ett särskilt ”födorådskontrakt” i vilket var uppräknat:
Fri bostad
Fri ved för uppvärmning av bostaden
Ett antal liter nysilad mjölk dagligen
Nykärnat smör två gånger i månaden
Kött och fläsk till viss kvantitet, en eller två gånger per år
Korn, råg och potatis av årets skörd, antal tunnor enl överenskommelse.
Skor, kläder och sängutrustning tillverkades för det mesta i hemmen. Kardor, spinnrock och vävstol var redskap som var i bruk och användes året om. Det var förr också vanligt att hantverkare såsom skräddare, skomakare med flera, gick gård från gård och utförde sina arbeten.

Före järnvägens tillkomst och även in på 1900-talets början, innan bilen blev allmänt färdmedel, färdades många handelsmän efter landsvägarna med häst. Det fanns bestämmelser att mellan städerna skulle på visst avstånd efter färdvägarna finnas värdshus eller gästgivargårdar. Deras uppgift var att tillhandahålla mat och dryck samt logi för övernattning. Hästskjuts skulle även stå till förfogande om så behövdes. Några av handelsmännen hade egen häst och vagn. För gästgivaren i Nedansjö var skjutshållet i öster till Vattjom och i väster till Stöde.

Järnvägsbyggandet hade kommit igång och pågått några år på linjen Sundsvall-Hemgraven. Den 14 juli 1874 var den klar för invigning. Ett år senare invigdes sträckan Hemgraven-Torpshammar och efter ytterligare tre år var järnvägen framme i Ånge. Om man en sommardag går en promenad efter järnvägen blir man förvånad, om man tänker sig in i, vilka enkla redskap arbetarna hade till sitt förfogande. Det är ett mycket gediget arbete dessa rallare har utfört. Jag tänker då närmast på den långa stödmur av tuktad sten som ligger nedanför Rockviksdalens banvaktstuga. Muren, som är över 100 år, ser ut att vara lika stabil som när den var nybyggd trots det stora jordtryck som ligger mot muren.

Före järnvägstiden var det ofta sjövägen man tog till för att färdas på. År 1865 bildade några intressenter Ljungans Ångbåtsbolag som köpte en järnångbåt om 15 hästkrafter. Båten kom sjöledes till Sundsvall. Efter att ha söndertagits i Sundsvall transporterades ångbåten på hästforor till Hemgraven där den åter hopsattes och blev sjösatt under namnet Ljungan. Ede kanal är en historia från forna tider, som hade samhörighet med ångbåtstrafiken på Ljungan innan järnvägen tog över, men det berör ej Nedansjö.

Vid mitten av 1800-talet började skogspatronerna som hade byggt sågverk vid kusten utanför Sundsvall, att visa sitt intresse för köp av sågtimmer. Flottning var ju ett bra alternativ. Här i Nedansjö fanns under den tiden en bonde och nämndeman, Jon Andersson, född år 1800. Han hade uppdrag av sågverksägarna Enhörning, Hedberg m fl att köpa sågtimmer och furubjälkar till åsatt pris, allt för deras räkning. Han stod också för flottningen en tid. Detta kan bekräftas med brev och skriftliga meddelanden som hittats när en äldre mangårdsbyggnad som Jon Andersson byggt år 1840, revs för att ersättas med en nybyggnad 1954.

Ljunga Älvs Flottningsförening bildades och tog hand om allt som hörde flottningen till. I Stödesjön fanns en ångbåt och en motorbåt avdelade för att dra timmerflottar nedför älven – en sjösträcka på omkring 1,5 mil. Ett stort timmermagasin låg inbommat vid Nedansjö där även tappningsstället låg. Här förekom även sortering av virke till massafabriken i Hemgraven då den var igång. Flottningen i Ljungan upphörde 1968. Några år senare revs stenkistor, dykdalber och allt som hörde till flottningen. Det som var brännbart eldades upp. En gammal tradition försvann därmed ur tiden och det blev ”fritt fram” på Stödesjön för motorbåtar och seglare. Samma år som flottningen upphörde övertog SJ virkestransporten och förde över den på järnväg.

Jag nämnde tidigare att det en tid fanns 6 affärer i Nedansjö. Men det fanns även mycket annat, som torde vara intressant att nämna. I början av 1900-talet och många år framåt fanns här G A Dahléns skomakeri och skoaffär, J G Öhléns herrskrädderi, Kristina Olssons hembageri mm. I Nedansjöbodarna fanns en mycket skicklig smed, som allmänt kallades Sme-Manne, hans rätta namn var Emanuel Andersson. Kaféidkare fanns en tid på flera olika platser. År 1932 startades av ett antal intressenter en snickerifabrik som tillverkade träleksaker, saker för hushållsändamål och även beställningsarbeten av varierande slag. Fabriken var igång i några år men det blev kärva tider och svårt för att få avsättning för produkterna. Rörelsen överläts till nya ägare som efter en tid flyttade till nybyggd lokal vid sågen i Stöde, sedermera Stöde snickerifabrik, som köptes av Mattsson & Jakobsén. I mitten av 1940-talet var det så dags igen. Två smålänningar, Bröderna Ekström, köpte en äldre byggnad som ändrades till snickerirörelse. Tillverkningen bestod av byggnadssnickerier, inredningssnickerier och träsnideri. Verksamheten pågick till sommaren 1957 då hela fastigheten brann ned till grunden.
En verkstad under namnet Eriksson & söner, som sysslar med svetsning, järnsvarvning och utför konstruktionsarbeten av olika utförande, etablerade sig i Nedansjö för ett antal år sedan. Nu är det Rolf Eriksson, en av sönerna, som driver rörelsen. Nämnas kan också att i god anslutning till väg E75 i Nedansjö finns en servicebutik och ett intilliggande motell – Motell Isak – där mat och logi går att få. En motsvarighet till gästgivaregårdarna fordomsdags.

Föreningslivet i Nedansjö har under årens lopp varit skiftande. De första föreningarna som kom till var väl de religiösa samfunden och nykterhetsrörelserna IOGT och Blåbandisterna. Från början höll de sina möten i någon gård där utrymme fanns. Den nuvarande skolan i Nedansjö byggdes år 1904. När den blev färdig är det troligt att några möten kunde hållas där. Tidigare skedde skolundervisningen i någon bondgård. Jag vet med säkerhet att minst tre äldre gårdar under någon tid har fungerat som skollokaler. I Hemgraven, närmare bestämt på gränsen mellan Stöde och Tuna socknar, byggdes under anläggningstiden i Hemgraven ett föreningshus där IOGT hade sina sammankomster. Där förekom också dans och filmförevisningar regelbundet i många år. Som kuriositet kan nämnas att byggnadsplatsen tidigare varit avrättningsplats. Den sist avrättade före dödsstraffets avskaffande kallades Diger-Janke.

I byn fanns en Missionsförening och i Hemgraven en religiös förening som kallade sig Waldenströmare. Dessa två föreningar bildade år 1909 Nedansjö Missionshus Byggnadsförening. När den stora utflyttningen blev aktuell i Hemgraven övertogs Waldenströmarnas andelar i Byggnadsföreningen av Missionsföreningen. Den vackra byggnad som missionshuset utgör byggdes av byggmästare Lövqvist i Nedansjö, samme man som fem år tidigare hade byggt skolan. De båda byggnaderna har under år som gått underhållits och är än idag av mycket god standard. Nedansjö Missionsförening har under en lång följd av år varit mycket aktiv, hållit gudstjänster, symöten och söndagsskola, men även verksamhet för ungdomsgrupper och gåvoauktioner. Trots att vi kommit i en tid då intressena blivit så splittrade har sammanhållningen från alla läger varit mycket god när det gällt att värna om Missionshuset och dess bevarande.

Utmed Lillån som utmynnar i Ljungan vid Hemgraven fanns på 1700-talet ett antal små skvaltkvarnar där jordbrukarna malde korn och råg till hushållens behov. Utvecklingen gick framåt och omkring 1800-talet byggdes en större kvarn vid ån. Jag skulle tro att namnet Kvarnsveden, som platsen kallas, har uppkommit efter kvarnarna vid ån. Den nya kvarnen var två och en halv våning hög byggd av timmer. Kvarnägaren – mjölnaren som han kallades – utförde legomalning åt jordbrukarna i omkringliggande byar. Mjölnaren fick ofta i stället för pengar som ersättning ”tulla”, som innebar att en viss kvantitet av säden togs som betalning. Kvarnarna kallades ofta för tullkvarnar. Kvarnen finns ännu kvar vid ån men har ej varit i bruk på många år. När jordbrukarna i mitten av 1900-talet skaffade sig eldrivna kvarnar så att all malning och krossning av säd till djuren skedde hemma vid gårdarna, blev rörelsen olönsam och kvarndriften lades ned.

År 1917 byggde dåvarande kvarnägaren Olov Jonsson ”kvarn-Olle” en mindre kraftstation i nära anslutning till kvarnen. Det var kristid och mycket svårt att få tag på fotogen och olja. Man fick lysa sig med karbidlampor. Fastighetsägarna i byn blev erbjudna att få köpa elkraft av Jonsson. Det blev många sammanträden innan man nådde enighet för att bilda Nedansjö Elektriska Lyseförening. Den 10 november 1918 upprättades stadgar som antogs till efterlevnad av medlemmarna. Strömmen var likström som köptes till ett visst pris räknat per 16 ljus lampa. Stolpar och ledningar ägdes och underhölls av föreningen. Med åren blev behovet och kraven allt större och vattentillgången i ån tidvis otillräcklig. År 1927 övertog Skönviks Kraftverk kraftleveransen till Lyseföreningen. Alla abbonenter måste då byta ut motorer, hushållsmaskiner och lyselampor för att övergå till växelström.

Det största klippet som gjorts i Nedansjö var nog när Nedansjö Jordbrukskassa startades. En man vid namn Gustav Johansson från Viskan hade fått till uppdrag att åka omkring och bilda jordbrukskassor i Medelpad.
På våren 1925 kom han med tåget, steg av vid Nedansjö by och gick från gård till gård och talade i varma ordalag om fördelarna att gå med i jordbrukskasserörelsen. Hans propaganda föll i god jord och gubbarna samlades till möte den 19 december 1925. En teckningslista för bildandet av jordbrukskassan fanns tillgänglig. 41 namn var redan anmälda. Verksamhetsområdet omfattade Nedansjö, Stormyra, Lillström och Specksjön i Stöde socken. Även Huljen i Selångers socken och västra delen av Hällsjö i Tuna socken kom med.
År 1926 började verksamheten. Styrelsen bestod av herrar A E Söderberg, C A Berggren, P J Hällström, G A Andersson och Helmer Bergström. Suppleanter blev J O Nordell och Johan Magnusson. Kamrer för kassan blev Helmer Bergström som uppehöll tjänsten till och med år 1962 då nya krafter inom släkten tog vid. De första åren var kassan inhyrd hos Helmer Bergström men 1933 byggdes Bystugan där också Jordbrukskassan fick hyra lokal i många år.
Vid första verksamhetsårets slut var det 77 st medlemmar. Inlåningen var då 1.400 kr och utlåningen 6.250 kr. Efter 10 år – år 1936 – hade kassan 321 medlemmar och en inlåning av 70.000 kr. Utlåningen var då hela 270.000 kr.

År 1974 kom en lagbestämmelse att namnet på jordbrukskassorna skulle ändras till Föreningsbanken och då få befogenhet att verka i samma utsträckning som affärsbankerna. Kassorna hade ju tidigare inte rätt att ge lån till personer som ej hade sin verksamhet och sysselsättning i anslutning till jordbruket. Bankinspektionen var ytterst noggrann med att bevaka och plocka bort de lån som kassan inte hade rättighet till.
Med åren blev lokalen på Bystugan för trång och med de bestämmelser som råder om sekretess för de uppdrag som förenas med en bankrörelse, måste något mer rum än banklokalen finnas att tillgå. Frågan blev aktuell om att bygga egna lokaler i samråd med Mellersta Norrlands Föreningsbank. Centralkassa byggdes år 1975. Banklokalen är av god standard med bankvalv och bankfack som kan hyras.
Av de 41 st som år 1925 hade sina namn på teckningslistan är alla döda förutom f d affärsinnehavaren Albert Sundberg, nu över 90 år. Många personer har under årens lopp figurerat med sina namn i styrelse, revisionsberättelser och protokoll för att inte nämna växlar och andra lånehandlingar. Olof Bergström har med hjälp av sin maka Vivan Bergström uppehållit kamrerstjänsten från år 1964 till 1980 då han avgick med pension. Vivan Bergström avgick med pension 1982. Från 1980 har tjänsten uppehållits av kamrer Lennart Broman.
År 1982 års berättelse visar ett medlemsantal på 620 medlemmar. Inlåningen belöper sig till 18.521.843 kronor och utlåningen till 12.914.619 kronor.

Omkring år 1918 bildades en Bondeförbundsavdelning av några gubbar i byn. Några namn kan nämnas av de första medlemmarna. Helmer Bergström, Axel Mattsson, Niklas Widmark, Andreas Hermansson, Johan Rudberg, Johan Magnusson, Per Wänglund, Emanuel Söderberg m fl. Per Jonas Edberg i Borgsjö var med och bildade avdelningen.
J G Söderholm, Bergsåker, medverkade ibland som talare vid sammankomster som hölls i någon gård där det fanns utrymme. Hur länge avdelningen hölls vid liv kommer jag ej ihåg. En downperiod förekom en tid tills flera av medlemmarna anslöt sig till Stödeavdelningen. Jag kommer särskilt ihåg att vi smågrabbar fick i uppdrag att sälja lösnummer av tidningen Medelpads Dagblad som då var nystartad bondetidning. Helmer Bergström medverkade som ortsskribent och bidrog med många mustiga insändare.

Nedansjö SLU-avdelning bildades 1932 på initiativ av A R Sörlander, Fränsta. Ett 30-tal ungdomar anslöt sig till föreningen som var mycket aktiv en följd av år. Albert Johansson var den förste ordföranden i avdelningen och det var i hans hem vi under den första tiden fick hålla våra möten och samkväm. Det förekom en fin gemenskap bland ungdomarna. Det spelades teater, sketcher, sång och musik samt mycket annan underhållning. Även en sånggrupp under ledning av Leon Sehlin var verksam. År 1939 ombildades avdelningen och fick namnet Lo-Nedansjö SLU-avdelning. Många nya medlemmar kom med i stället för de som utgått eller övergått till Bondeförbundet.

År 1933 var det dags igen att starta förening nämligen Nedansjö RLF-avdelning. Ombudsman Nils Vedin var närvarande och höll ett anförande vid starten. Avdelningen hade från början ett 50-tal medlemmar. Under de följande åren skedde en rätt så stor utflyttning från orten och medlemsantalet minskade. Avdelningens verksamhet låg nere en tid men 1937 ombildades avdelningen med 20 medlemmar. Verksamheten fortsatte fram till år 1978. Årsmötet beslutade då att avdelningen skulle uppgå i Stöde övre RLF-avdelning. De båda föreningarna enades om att namnet efter sammanslagningen skulle vara Stöde RLF-avdelning.

År 1938 kom några på idén att bilda Hästförsäkringsförening. Orsaken var att alla som hade sina hästar försäkrade i Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget fick betala en onormalt hög försäkringspremie. Orsaken var att en blodsjukdom – vattusot – en slags epidemisk åkomma som främst drabbade hästar hade spridit sig till Stöde. Föreningen hade sitt första konstituerande möte den 11 december 1938. Ett 40-tal hästar kom att bli försäkrade då, men redan efter några år var hela 82 hästar försäkrade. Arbetshästarna har nu nästan försvunnit i de här trakterna, varför det numera endast är ett mindre antal som är försäkrade i föreningen. Det finns gott om travhästar i byarna men de representerar så höga bruksvärden att en liten förening med så små resurser inte klarar av uppgiften. Risken blir alltför stor.

En bastuförening fanns också en tid i Nedansjö. Bastubadandet pågick ganska flitigt några år med deltidsanställd badmästare. Skolbad förekom varje vecka. Men med tiden började allt flera modernisera sina bostäder och ordna för bad i hemmen och därmed blev lönsamheten dålig. Bastun såldes och ombyggdes till bostadshus.

Lokalbehovet blev större ju mer föreningar som tillkom. Intressen fanns på flera håll att få till stånd en samlingslokal. Helmer Bergström ställde upp och erbjöd tomtmark. En kommité valdes som fick i uppdrag att upprätta listor för andelsteckning samt inkomma med byggnadsförslag och anskaffa ritningar. Bygget utlystes på entreprenad och en byggmästare N A Westin från Viskan kom med lägsta anbudet på kr 15.475 kronor för huset exkl grund. Jonas Larsson i Nedansjö inkom med lägsta anbud för gjutning av grunden för 1.990 kr, ett anbud som antogs. Sedan tillkom en del ändringsarbeten, beroende på vissa säkerhetsbestämmelser som råder för offentliga lokaler. Kostnaden för hela bygget av Bystugan rörde sig omkring 21.000 kr. Bygget var färdigt hösten 1933. Under tiden som bygget pågick kom Nedansjö Koperativa Handelsförening med en begäran att få lösa andelar och hyra en affärslokal i huset. Indelningen av huskroppen blev från i markplanet kafélokaler, konsumaffär och jordbrukskassans banklokal. I övre planet stor samlingslkokal med scen samt två mindre rum. Några år senare köpte konsumföreningen huset och gjorde om kafélokalerna till lagerutrymmen. De byggde även till utrymmen i källarplanet.

Nedansjö Konsum, som efter en tid uppgick i Matfors konsum, fortsatte med affären till den 30 september 1978. Nedansjöbornas önskemål var att få behålla affären men förbundsstyrelsen var negativt inställd och ville inte lyssna på detta argument. För att taga död och göra det omöjligt för någon privat person att fortsätta med affärsverksamhet revs all inredning ned och alla inventarier fördes bort. Ett år senare köpte Nedansjö idrottsklubb Bystugan. Klubben rustade upp affärslokalen och hyr nu ut de gamla affärslokalerna till nya affärsidkare. Idrottsklubben som också äger Vårbackens festplats och danspaviljong, har i många år nedlagt ett otroligt arbete till gagn för ungdomarna i Nedansjö. Det allra mesta har åstadkommits på frivillighetens väg.

NEDANSJÖ omkring 1985

1. Bystuga: samlingssal, affär 5. Förskola 9. Hoppbackar
kurser och hobbyverksamheter 6 Missionshus 10. Vårbacken: dans o festplats
2. Bank 7. Erikssons Mek verkstad 11. Tallplantering
3 Q8 (bensinmack) 8. Fotbollsplan 12. Scoutstuga
4. Förskola

Nedansjö ligger vid Stödesjöns nedre ände där sjön övergår i älven. Byn är långsträckt och inrymmer både äldre jordbruksbebyggelse och nyare villabebyggelse. Det bor drygt 500 människor i Nedansjö. Ett flertal järnåldersgravar finns i anslutning till bebyggelsen.

I Nedansjö finns låg- och mellanstadieskola, förskola, bank, livsmedelsbutik, motell, bensinstation och EFS-kapell.

Byn Nedansjö upptogs i 1535 års skattelängd. Vid skattläggningen 1571 beskattades fyra gårdar i byn.

Ortnamnet Nedansjö betyder ”byn vid nedre ändan av sjön” (dvs Stödesjön). Troligen har namnet givits av vägfarande som här gick i båtarna och rodde upp mot Stöde (som betyder båtställe).

SKANSBERGET
På berget finns en av Medelpads sex fornborgar, en s k ”tillflyktsborg” som gav skydd för befolkningen under orostider. Tydliga murar finns bevarade. Fornborgen härstammar troligen från järnåldern. Via en stig kan man ta sig upp och få en bra överblick över Ljungan nedströms.

BORGBERGET
Nedansjö IK har byggt tre hoppbackar på Borgbergets norra sida. Runt berget går ett elljusspår som även byggts av Nedansjö IK.